| Publicerad 1922 | Lämna synpunkter |
EREMITAGE e1remita4ʃ l. er1-, n. ((†) r. Säfström Banquer. Hh 2 a (1754), Agardh); best. -et; pl. = l. -er.
1) (†) eremitboning l. plats där ngn lever ss. eremit; stundom: eremitkoloni? Kurck Lefnadsm. 78 (1705). En liten republik .., som till en början ej var annat än en eremitage: San Marino. Agardh (o. Ljungberg) Stat I. 2: 307 (1853).
2) (numera föga br.) enkel hydda l. koja (i en park l. dyl.) som skall föreställa en eremitboning; (ensligt liggande) ställe (landthus, lustslott, jaktslott o. d.) dit ngn drager (dragit) sig undan för att leva i stillhet (omgiven av litteratur o. konst) l. ägna sig åt sundt naturliv. Broocman Hush. 4: 4 (1736). I vår flyttar jag i en liten Eremitage i Christiania, der jag skall lefva med böcker. Bremer Brev 1: 345 (1835). K. Lilljebjörn Hågk. 37 (1862).
Spalt E 703 band 7, 1922