| Publicerad 1919 | Lämna synpunkter |
a) [jfr liknande anv. i ä. eng.] (†) omtala i en diktad berättelse l. saga o. d., berätta l. anföra en sägen l. myt o. d. av innehåll (att ..). Ovidius .. fabulerar .. hurudan ynckeligh Vthgång thet togh medh Icaro. Palmcron Sund. sp. 225 (1642). Tantalus, som Poeterna fabulera, bleff .. straffat aff Gudarna med en oendelig Hunger och Törst. Fernander Theatr. trag. ebrios. 291 (1695). Bägge desse körkor fabuleras på en tid af 2:ne systrar blifvit bygda och kallas derföre Systerkörkor. N. R. Broocman (1754) hos Leinberg Vårt land 4: 51.
b) (föga br.) i p. pf. ss. adj.: fritt uppfunnen; som tillhör sagan l. myten, ohistorisk; jfr FABEL-AKTIG 1. (Didrikskrönikan) skänker oss (ytterligare) några fabulerade konungar. Schück Sv. lit.-h. 1: 123 (1885); jfr FABEL-KONUNG. Fabulerade reseskildringar. Dens. Världslitt. hist. 1: 602 (1900).
2) [jfr motsv. anv. i sv. dial., t., eng. o. lat.] (mindre br.; jfr dock nedan) motsv. FABEL 3: (vid berättande) hängiva sig åt den fritt skapande fantasien, fantisera på fri hand; ”dikta” (se DIKTA, v.1 4 a β); prata i vädret, prata nonsens (utan faktiskt underlag). (Den dödes själ går icke in) vthi någhot oskälighit Creatur, som en part aff Hedningarna hafwa fabulerat. S. Olai Likpr. ö. Holstenius D 2 b (1640). Fabulera .. ljuga, prata i vädret. G. Dalin (1871). För att vara historiker fabulerar .. (Saxo) för mycket. Schück Sv. lit.-h. 1: 11 (1885). — särsk. (fullt br.) psykol. o. psykiatr. i fråga om yttringar av en ohämmad l. okontrollerad fantasi som halvt omedvetet blandar ihop dikt o. verklighet; ofta ss. vbalsbst. -ing. (Den) egendomliga oscillation mellan dröm och värklighetssinne, som karaktäriserar barnets fabulering. A. Herrlin i Ped. tidskr. 1906, s. 364. Den (sinnes-)sjuke spinner ihop de konstigaste och orimligaste historier (fabulerar), i vilka han själv spelar huvudrollen. Svenson Sinnessjukv. 101 (1907).
3) estet. motsv. FABEL 6: uppfinna o. gestalta händelseförloppet i ett diktverk; vanl. ss. vbalsbst. -ing o. då ofta ngt konkretare dels om uppfinnings- l. gestaltningsförmågan, dels om händelseförloppet självt. Fabuleringen är icke författarens starka sida. Fabuleringen har icke legat förf(attaren) synnerligen om hjärtat. SD(L) 1904, nr 347, s. 2. Fabuleringen (är hos A. Lundegård) lättflytande, händelseutvecklingen effektfullt arrangerad och underhållande. 2 NF 16: 1395 (1912).
(3) -KONST. —
-LUST. —
-SINNE.
Spalt F 16 band 8, 1919