| Publicerad 1912 | Lämna synpunkter |
DIKTA dik3ta2 (di`kta Weste), v.1 -ade. vbalsbst. -AN (se d. o.), -ANDE, -ELSE (†, Helsingius (1587), Lex. Linc. (1640; under versificatio)), -ERI (numera knappast br., Lind (1749; under dichterey), Atterbom i Sv. litt.-fören. tidn. 1833, sp. 606 (: lärodikteri)), -NING (se d. o.); jfr DIKT samt DIKTARE, -ARINNA, -ERSKA.
1) [jfr fsv. biblia är diktath aff them hälgha anda siälwom; swa som miskunnin diktadhe, fht. wîho âtum gawisso dem maistrôn derâ christânheit, dêm wîhôm potôm sînêm, deisu wort thictôta, samt motsv. anv. af lat. o. mlat. dictare] (†) förestafva; föreskrifva. The Dener äro kloke, att föra Danabroka, / The ryggia sin breff, / Som otro (dvs. trolöshet) loffuade, Oähra dictade, / falskheten skreff. Visb. 1: 89 (1541). Dichta .. Dictare, dictitare. Helsingius (1587). (Platons skrift ”Om lagarna”), dher han uthtryckeligen dichtar och föreskrifwer, huru ett Regemente skal rätt inrättas. Rudbeck Atl. 2: 3 (1689).
2) [jfr fsv. kyrkionna reghlor stadhgha lagh oc skipan dictath oc wt gifwin af hälghum fadhrum; diktadhe dagh ok nat gudliks kiennedoms bökir, motsv. anv. i sv. dial. (Rietz, Ordb. ö. allmogeord i Hels. (1873)), ä. d. lodhæ thee dichthæ thenne skraa under sadane wilkoor ock stadfestelse; Mogens stoed lang tid her paa, at en anden aff hans affuends mend haffde dictet disse breffue, isl. dikta bréf, mnt. so segget, dat gy sulven den brêf dichteden, ä. holl. als of ik nu tijd had om brieven te dichten, mht. er dichte selbe einen brief: / mit sîner hant er in screib, ffr. por une letre bien deitier, lat. testamentum dictare] (†) uttänka o. sätta ihop (en skrift o. d.), författa, redigera, skrifva. Kåkz straffet är vpkommet sedhan thenna laghen (dvs. dessa lagar om förvandlingsstraff för obetalbara böter) dichtadhes, och scriffuos. O. Petri Lagkomm. 22 (c. 1540). Ingen ende är vppå at dichta böker. Pred. 12: 12 (Bib. 1541). Både the Lybske och the Danske haffve utan tvill varidt udi rådh och dådh till att dichte och sammensettie samme smäde breff. G. I:s reg. 22: 219 (1551). Man (skall) för then skul icke .. behöffua ther på (dvs. öfver saltet vid döpelsen) dichta några besynnerliga böner, än sijdher (dvs. mindre) slijka gruffueliga Exorcismos, som the Påueska giordt haffua. L. Petri Kyrkost. 83 b (1566). Ach, wille i mz migh i kammaren gåå, / Så kunne wy bäst huar mz annan / Ställa och dichta brefuen tillsamman! Asteropherus 24 (1609). At dichta thenne Konung (dvs. fåglarnas konung, gåsen) skön / En herligh Gratulation, / Och lyckönskan. Sigfridi D 1 b (1619). Konungh Gustaff och Rijkzens Rådh, skulle bebreffua the Lybeske, the Priwilegier, Frijheeter och Wilkor, som the .. sielffue dichtat, skriffuit och sammansatt hadhe. Tegel G. I 1: 73 (1622). Eljes finnas ock andra Tale-Konster, som fuller icke altid bruka vers-bunden ord; men dock vti dichtandet tämeligen kunna liknas med arte poëtica, såsom .. konsten at dichta vpbyggeliga Comœdier och Tragœdier, och .. Konsten at dichta Romaner som bägge hafva vti dichtandet en stor vidlyftighet med sig. Rydelius Förn. 23 (1718, 1737). — med afs. på skrift hvars innehåll strider mot verkligheten (jfr 4 a). The falska breff som the sielffue dictat haffue. G. I:s reg. 6: 74 (1529). Dauedh sade Sander skulle sielf dichtat sigh siöbreff och contrachter. Bidr. t. Åbo hist. I. 6: 9 (1633). Det omtalte brefvet var dem aldeles obekant, och af Sunnanväder, utom deras minne, diktadt. Celsius G. I 287 (1746, 1792).
3) om poetiskt l. skönlitterärt författarskap: författa; urspr. o. i sht med afs. på större l. mindre stycke på vers l. i bunden stil, ett skaldestycke, ett poem; jfr KVÄDA, SJUNGA; äfv. oeg. l. bildl.
a) [jfr fsv. dicta faghir riim, motsv. anv. i d., isl. dikta vers, t. ein lied, ein episches, ein dramatisches werk dichten, äfvensom ffr. Phelippes de Remi ditier / Veut un romans, it. uno poeta aveva scritto alcuni dettati, li quali aveva dettati contro li capitani di Macedonia, lat. in hora saepe ducentos .. versus dictabat stans pede in uno (Horatius); bet. är eg. ett specialfall af 2] i allm. O. Petri Men. fall I 3 b (1526). The haffua dictat och sammansatt besunneliga wijsor oc songer om gudz dråpelig ting oc welgerningar. Ps. 1536, s. 3. Om them (dvs. sina märkvärdiga män) dichtade the (dvs. våra förfäder) wijsor, saghor, rijm .. och andro sådana dichter. O. Petri Kr. 5 (c. 1540). Sånger som Dauid dichtat hadhe. 2 Krön. 23: 18 (Bib. 1541). Jbland annat dichtadhe han (dvs. Moses) ock wijsor om Gudz handel, som brukades j dantz. Tob. com. A 2 a (1550). Poëtica .. Konst at dickta Rim eller Wersz. Lex. Linc. (1640). Versar will iag huar man dichta, / Menar mig thär med at rijkta. Stiernhielm Parn. 2: 6 (1651; om en ”Poet Castillan”). Starkotr dichtade en wijsa therom. Verelius Götr. 22 (1664). Jag måst för Glädie-Rijm nu Lijke-Klagor dikta. Lucidor Hel. F f 2 a (1673). Jag wiste tå icke bätre, när jag dichtade psalmen. Swedberg Schibb. 144 (1716). Utaf två och trettio Svenska Skallder, hvilke namngifvas, sedan christendomen innkom, har mann utaf det de quätt eller dictat ingen ting i beholl. Stiernman Præs. i VetA 1758, s. 72. (Visan) om Hertig Magnus och Hafsfrun torde vara bland de sista i Sverige diktade folkromanser. Geijer I. 3: 367 (1814). Ut vill jag resa till Tyskland att lära / dikta sonetter till tidens ära. Tegnér 2: 137 (1816). En folksång är icke så lätt att dikta, och åtminstone kan det ej ske på den föreslagna melodien, som är alltför krigisk. Dens. 5: 282 (1822). C. R. Nyblom i Sv. lit.-tidskr. 1865, s. 6. Han (dvs. Magnus Stenbock) känner igen / Den marsch, som klingar ur dimma: / För Dalarnes gossar han diktade den / Vid Narva en gryningstimma. Snoilsky 3: 25 (1883). Denna legend, som Lorenzo .. diktar öfver en af de orter, som voro honom kärast, är en bekännelse af skaldens egen kärlek till naturen. T. (o. W.) Söderhjelm Ital. renäss. 164 (1907, 1909). Kämpavisan .. har ingalunda diktats av folket, men den har blivit känd och älskad av folket. Wrangel Dikten 196 (1912). jfr: Han mindes en visa, som då diktade sig själf inom honom. Rydberg Vap. 300 (1891). — särsk.
α) (†) inledande direkt anföring: sjunga, säga. Thet, som Poeten (Horatius De arte poët. 69 ff.) dichtar .. Nedum sermonum stet honos et gratia vivax. Swedberg Schibb. 201 (1716).
β) bildl. Fågeln .. / Sjunger, full af fröjd, / Skogens poesi, / Diktar sina evigt unga qväden. Sätherberg Dikt. 1: 143 (1838, 1862).
b) [jfr liknande anv. i d., holl. o. t.] utan obj.; pregnant: skrifva vers, författa poesi, bedrifva poetisk verksamhet; ’sjunga’; jfr RIMMA; i sht i senare tid stundom utan bestämd gräns öfvergående i bet. c. Lijka som Salomo j sinne Höghawijso, ock dichtar och siunger, om ena brudh, Ther medh han ingen person, eller någhot annat menar, än hela Israels folck. Förspr. på Judit (Bib. 1541). Musæ suethizantes, thet är Sång-Gudinnor, Nu först lärande Dichta och Spela på Swenska. Stiernhielm (1668; boktitel). Skulle man om sljk (Guds) Werk tilbörliga dichta och siunga, / Sannerlig höfdes tå eens Engels Heliga Tunga! Spegel Guds verk 21 (1685). Brenner Dikt. 2: 102 (1696). Serenius (1734; under poetize). Det är ej författaren som diktar, det är språket. Geijer I. 5: 7 (1810). Ju flera skalder ett språk eger, ju mindre diktar folket. Därs. 3: 331 (1814). Menniskan diktar gerna i samma toner som naturen omkring henne. Tegnér 3: 175 (1819); jfr c. Philokles ful, han diktar äfven fult, .. / Theognis, sjelf så kall, han diktar äfven kallt. Thomander 3: 346 (1826). I ett land (dvs. Tyskland), der hvarje menniska, som lärt att stafva, nödvändigt måste dikta eller åtminstone författa. Tegnér 6: 219 (1833). I en tid då Rabelais och Marot diktade, funno Muserna beskydd och huldhet vid Franska thronen. Cronholm Lig. 1 (1839). Ofta blef hans (dvs. Stiernhielms) diktande förmåga anlitad att ordna och smycka hennes (dvs. Kristinas) fester. Geijer I. 2: 243 (1840). (Från kammaren) höres ljudet af tunga steg och af ett doft, entonigt gnolande. Detta är tecknet, att skalden diktar. Böttiger 6: 366 (1847; om Tegnér). En stor skald tillhör ej uteslutande det land, som sett honom födas, och den tid, under hvars inflytelser han diktat. Dens. i SAH 39: 155 (1864). I det ensliga Vaucluse .. tillbrakte (Petrarca) .. nästan hela sin ungdoms blomstringstid under tänkande och diktande. Wulff Petrarcabok 375 (1907).
c) [anv. synes eg. vara en sammansmältning af bet. 3, 4 a o. 5, i det att, jämte begreppet om konstnärlig(t) formgifning l. utarbetande, ss. en för ordets betydelse lika, om ej ännu mera väsentlig faktor framträder tanken på inbillningens o. fantasiens fria o. skapande verksamhet] om författandet ss. handlingen att gifva lif o. fast form åt inbillningens l. fantasiens foster l. att konstnärligt omskapa det af verkligheten gifna materialet; ofta liktydigt med: i diktning framställa, konstnärligt skapa; äfv. oeg. l. bildl. Dikta, är blott att bilda sig ting, i annan ordning än Naturens. Thorild 1: 82 (1784). Geijer I. 5: 5 (1810). Det högsta, mensklighetens egentliga adelsbref, är den diktande förmågan i allmänhet, som renast framträder i poesien. Tegnér 5: 207 (1821); jfr 5 slutet. Allt hvad mannen diktar sedan, / som hjeltar stort, som blommor smått, / i skönare gestalter gått / förbi hans barndomsöga redan. Dens. 1: 180 (1822). Dock! hvem talar om död, der i lifvets vårliga lustgård / Ungdomen diktar sitt hopp, kärleken sjunger sin tro? B. E. Malmström 6: 24 (1840). Dikta må skalden ej blott, ej endast bilda det sköna, / tänka skall han också. Tegnér 1: 251 (1841). Som indelningsgrund för Lyrikens olika arter antager Hegel den olika ställning, som det diktande medvetandet intager till sitt föremål. Ljunggren Est. 1: 213 (1856, 1869). Den diktande fantasien. Därs. 2: 170 (1860, 1883); jfr 5 slutet. — särsk.
α) med personobj. Donquixote är, i högsinnighet, .. långt öfver Cervantes, som honom diktat. Thorild 3: 42 (1791). Jag skapte ej Phædror jag, lösaktiga, ej Stheneboeer, / Nej, jag vet ej en gång, om jag diktat alls någon älskogs trånande qvinna. Thomander 3: 485 (1826). Det är .. icke nog med att K(ierkegaard), i likhet med andra författare, diktar personer: han har äfven diktat hela författare med de mest genomförda egendomligheter. (Cavallin o.) Lysander Sm. skr. 27 (1851). En poet har diktat en varmhjärtad galdersångerska och kallat henne Groa. Rydberg Myt. 2: 461 (1889). jfr: Själfva lifspoesin är i grunden den, att en människa diktar sig själf, att hennes lif blir en dikt. Söderblom När stunderna växla 42 (1907, 1909).
β) med refl. obj. o. predikativt adj. I denna roman .. har han gjort ett försök att dikta sig fri från ett tryck som beröfvade honom hans frimodighet. O. Mannström i SD(L) 1905, nr 83, s. 1. Han måste dikta sig lös från det upplefvade genom att smälta om lif i konst. 2 NF 13: 1496 (1910).
γ) (knappast br.) göra (ngt) till föremål för poetisk behandling, framställa (ngt) i poetisk form. Det gudomliga, diktadt och bildadt för sinnet, för phantasien, är .. det sköna. Höijer 3: 313 (c. 1810). En skalde-mästare bör efter handlingen, / Den han att dikta valt, derefter taga sed. Thomander 3: 346 (1826).
δ) i öfverförd anv.; i sht i fråga om alster af bildande konst l. om tonskapelse; mera tillfälligt i fråga om andra förh. Lefvande han aldrig svigtat, / derför död han hvile tryggt / vid de vågor, sjelf han diktat, / på den strand, han sjelf har byggt. Tegnér 2: 495 (1829; om B. von Platen, Göta kanals skapare). Huru mycket mera sällspordt måste det då vara, att en diktande, lika lärd som melodisk, tonmästare sätter sig framför pianot. Mankell Mus. hist. 2: 125 (1864). (Flere af) bilderna af de gamla fristaternas lagstiftare, hjeltar, tänkare och skalder .. har konsten idealiserat, och några har mejseln fritt diktat. Rydberg Rom. d. 35 (1882). Få af Sveriges målare älska så som han (dvs. Julius Kronberg) att ”dikta” på duken. NF 9: 108 (1885). Heidenstam End. 28 (1889). Solen lyste öfver de mest smakfulla uniformer, någon skräddarefantasi kunnat dikta. GHT 1898, nr 96, s. 2. Gauffin Larsson 2: 44 (1908).
d) [efter motsv. anv. i t. Med afs. på bet.-utvecklingen jfr språkprofvet från 1847 under b] (enst.) om vissa sångfåglars förspel till sin egentliga sång. Några kvittrande toner från skogsdungen — ”han (dvs. näktergalen) diktar!” Hammargren 1 Sångfåg. 15 (1889). Då denna fågel (dvs. taltrasten) skall sjunga, .. börjar (han) först ”dikta” (stämma sitt instrument, sakta kvädande). Dens. 2 Sångfåg. 57 (1892).
4) uppdikta; äfv. oeg.
a) med tanke på att hvad som uppdiktas icke är verkligt, icke återgifver l. motsvaras af de verkliga l. faktiska förhållandena: på fri hand l. subjektivt l. godtyckligt komma fram med l. uppfinna l. skildra l. framställa l. säga l. yttra l. påstå (ngt), fingera.
α) [jfr t. sie tichtet etwas her und sagt ihm auch dergleichen / nennt anders ihr geschlecht, stand, namen, vaterland samt die nase lang wie man die kaisernasen dicht’t (Lessing)] med obj. l. obj.-sats l. ack. m. inf. Hwadt heller han slicht taal vtaff sig sielff dichtet och betenckt (dvs. upptänkt) haffwer eller och thet skall ware then mene mandz befalning (dvs. uppdrag). G. I:s reg. 15: 215 (1543). Ther ock någhor icke befinner sigh med .. större synder beswärat wara, så skal han tå icke .. sökia, eller dichta sigh synder, Vthan sägh ena eller twå, the tu weest. Kat. 1572, C 3 b. Spegel Guds verk 40 (1685). Poëterne dickta at stiernan Argus var den svartsiuka Junos vallkulla. Mont-Louis Fr. spr. 89 (1739). Oden, som diktade så mycket, kunde väl ock dikta sig Förfäder. Dalin Hist. 1: 101 (1747). Man (har) .. emellan många (latinska ord) diktat en skilnad .. (i betydelse), som icke instämmer med Auctorernas bruk. Hof Philos. grunder 53 (1782). Må en blindad verld i villans töcken se / De mörka Andars hop, dem våra Präster digtat ..! Kellgren 1: 51 (1786; framställdt ss. yttradt af Kristiern Tyrann). Man väljer ett namn af ålderdomens (dvs. antikens), eller man diktar ett. Leopold 3: 429 (1797, 1816). Utgifvaren af detta samtal har ej diktat dess innehåll. Det har verkligen varit hållet. Höijer 4: 71 (c. 1800). När dig han prisar, jag bejakar allt / Och dig förtjenster diktar strax. Elgström (o. Ingelgren) 10 (c. 1809; jfrdt med handskr.). Den gyllne lyran skall ej klinga / om qval, dem sjelf jag diktat har. Tegnér 2: 5 (1819). Hvad de sagt, har deras kärlek diktat, / Ty den felande är jag i sanning. Runeberg 2: 129 (1831). Myntet sjelft .. är (icke) annat än en vara med vexlande värden, ehuru man för beqvämlighetens skull åt den diktat ett slags oföränderlighet. Samtiden 1871, s. 146. Heidenstam End. 39 (1889). — särsk.
α’) i numera knappast br. förb. Ja, Venus sielf (är härledt) ur win, wen, ehuru man dicktar henne elljest från Cyper. Columbus Ordesk. 23 (1678). Pan dichtades Naturens Gud, och blef i synnerhet dyrckad af Herdar och vallhion. Ehrenadler Tel. 515 (1723). Hurudan dikta Skalderne Mildheten wara? Sv(ar). En skön Jungfru af et leende och behageligit ansigte. Lallerstedt Dygdel. 36 (1746). Hermes’, (Mercurii), stod, upprest af Timónax, diktas här tala. Tranér Anakr. 229 (1833).
β’) (†) med prep. till: godtyckligt tillämpa på? Så hafwa Creterna .. dichtadt denna gåtan eller händelsen till honom. Rudbeck Atl. 2: 496 (1689).
γ’) (†) med afs. på ord o. d. (jfr γ β’): på fri hand finna upp, nyskapa, bilda, nybilda. Vthaff Bijords (dvs. epitets) Dicktande, kan man icke annorlunda känna een Poet, än som man känner ett Leyon aff thes Kloor. Arvidi 26 (1651). Onödigt diktade ord, såsom: vantyda. S. Hof i Sv. Merc. IV. 1: 52 (1758). Alle dicktade och nygjorde ord (äro ur ordboken uteslutna). Sahlstedt Föret. 7 (1773). Cicero har, i sina philosophiska skrifter, diktat åtskilliga nya ord. Hof Philos. grunder 31 (1782). I fall det behandlade ämnet / Fordrar för ting, ej sagda förut, nyskapade uttryck, / Må han ock dikta dem, fast de af Roms i sin åldriga rustning / Klädda Cetheger ej hörts. Adlerbeth Hor. Sat. 163 (1814).
β) utan obj. De Yfwerborna Norskas stora Klokhet i dichtande. Rudbeck Atl. 3: 135 (1698; lat. in fingendis fabulis .. solertiam). Jag hoppas, du känner mig nu, min Läsare, så at du ursäktar, om jag diktar litet, ty det sker blott för at få säja sanningen. Dalin Arg. 1: 77 (1733, 1754). Saxo må nu dikta huru artigt han vill och skylla skulden på Oden, så står dock det fast, at Brune var en Förrädare. Dens. Hist. 1: 468 (1747). Egentligt Digtande (at hopsätta begrep om varelser som ingenstädes finnas, gifva dem göremål och göra däraf en slags historia) hörer väl Poesien ensam til. Bergklint Sam. 1: 231 (1794); jfr 3 c. Må ej diktarn dikta mera, / Må han bara kopiera (näml. det sköna som verkligheten i ett visst fall erbjuder)! / Han skall lyckas mer än väl. Wallin Vitt. 2: 25 (c. 1812). Därefter föll det mig in, att en diktare, om han skall vara diktare, borde dikta och ej framställa verkliga ting och resonnemang. Nilsson Platon Faidon 5 (1903).
γ) i p. pf. med mer l. mindre adjektivisk bet.
α’) [jfr t. die vernunft bemerkt das idealische und blos gedichtete einer solchen voraussetzung, der gedichtete aber nicht erweisliche begriff] fingerad, uppdiktad, påhittad. At troon .. skal .. effter förnufftenes dicht .. stigha vpp vthi een dichtat himmel, om hwilken skrifften intet talar, och annamma ther Christum. O. Martini Bevijs D 3 a (1604). A feigned name, dicktat namn. Serenius (1734; under feign). Då en Skattebonde genom diktadt Säljebref lät upföra sina Fastigheter under en Frälsemans namn, och således undandrog sin egendom alla Krono-Utlagor. Lagerbring 1 Hist. 3: 566 (1776); jfr b γ γ’. De omständigheter, som plåga dem, af hvilkas verkliga eller dicktade öden vi äro åskådare. Boëthius Nat. sed. 24 (1782; i fråga om sorgespel). Diktadt namn, hvarmed ingen verkelig person utmärkes, vare ej förbudet, at på titulbladet utsätta, då Auctors rätta namnsedel lämnad är. Tryckfr.-förordn. 1812, 1: 9. För diktade gudar man harporna rörde / Vid blodiga altar, men ingen vi hörde / Lofsjunga den Sannes, den Lefvandes namn. Stagnelius 2: 193 (1821). Festen är samtida med .. (sagesmannen) och kan således ej vara diktad. Agardh Theol. skr. 1: 77 (1843, 1855). En halft historisk, halft diktad intrig. H. Forssell i Sv. lit.-tidskr. 1868, s. 52. Nu anlände till Stockholm, under diktadt namn, en ryktbar rysk kommunist, som rätteligen hette Bakunin. De Geer Minnen 1: 243 (1892). Ett diktadt fälttåg ur nutiden. Nordensvan Krigför. 340 (1907; rubrik). — särsk. (†) mat. om ekvation: försöksvis uppställd. Dessa equationer, som pläga kallas diktade. Palmquist Alg. 3: 76 (1749).
β’) (†) om ord l. uttryck o. d. (jfr α γ’): konstlad, tillgjord, utstuderad. Genom hwilka sanningennes wägh bliffuer förlastat, och vthi girugheet medh dictadhom oordhom wardha the handlandes medh idher. 2 Petr. 2: 3 (NT 1526; Luther: mit ertichten wortten, Vulg.: fictis verbis, gr. πλαστοῖς λόγοις); jfr: Dichtad ord 2. Petr. 2: 3. äro konstiga och höga talesätt, som äro vitnesbörd af en skenbar och falsk vältalighet. Büchner Concord. 274 (1754). Titt (dvs. hofmannens) dichtat och stofferat taal. Fosz 286 (1621).
b) med tanke på att hvad som uppdiktas strider mot sanningen l. mot de verkliga l. faktiska förhållandena samt är afsedt att vilseleda l. bedraga; mer l. mindre närmande sig bet.: sätta ihop (osanna o. vilseledande uppgifter), hopljuga (ngt), utan grund säga l. påstå l. föregifva (ngt), hopsmida (ngt).
α) [jfr fsv. sagdhe brödhrena dikta sik järtekne; dikte ther enkte fra äller til, d. denne historie har han selv digtet, isl. hann segi þetta þann logit hafa eða diktat, sem snarat hefir, ä. holl. dat al’t geene, waarin ik den Schout van Amsterdam, en de synen belast heb, .. altzaamen gedicht, gelogen en onwaaraghtigh is samt motsv. anv. i t.] med obj. l. obj.-sats l. ack. med inf. Om tröghlare (dvs. tiggare) eller ståtare (dvs. stackare) haffua noghor järtekn dichtat .. icke äre for then skuld all järtekn falsk. O. Petri P. Eliæ g 3 a (1527). Han dictar oc sammansätter all the forredera sticker som han noghen tiid kan bethenkia (dvs. upptänka) emote oss, oc giffuer then fatiga enfalluga almogha thet förre, på thet att han them thess lettare kan bedraga. G. I:s reg. 6: 54 (1529). Then Bärendh van Mälen, som alder mest liuger och dictar alt thet han foregiffuer. Därs. 11: 346 (1537). Thetta är icke skeedt som tu sägher, tu haffuer dichtat thet aff titt hierta. Neh. 6: 8 (Bib. 1541). Han (dvs. en präst) skal ey heller dichta någen Inwijgning, ther ingen är. Schroderus Osiander 2: 36 (1635). År 1720 diktade samma Brenner en complott som skulle villja Hertigen af Holstein på thronen; .. han miste lifvet efter erkänd osanning. HSH 7: 245 (c. 1750). (Kraka) uptäcker (dvs. yppar) då eller diktar, at hennes rätta namn var Aslaug. Lagerbring 1 Hist. 1: 154 (1769). Huru lätt kunde jag icke dikta någon ursägt, för at minska mit fel, men min mund vet inte at framföra en osanning. Björn Förf. yngl. 13 (1792). Om han .. skulle vara nog oförskämd, att .. dikta något förhållande mellan sig och mig. Blanche Våln. 539 (1847). När han var i brist på facta, diktade han sådana. Sturzen-Becker 1: 21 (1861). Den groft diktade Agapeti bulla försvaras såsom äkta ännu af Wieselgren. Schlyter Jur. afh. 2: 283 (1879). — särsk.
α’) i numera knappast br. förb. Han (dvs. E. XIV) .. dictede sigh at hafve varit siuk och svagh på then tidh then gerningen (dvs. Sturemorden) skedde. RA 2: 335 (1569). En part .. hafwa dichtat sig högre slächt än de hafwa warit aff. Rudbeckius Kon. reg. 446 (1619). Det huset i Mecca, som de (dvs. turkarna) dikta blifvit uppbygdt af Adam. Eneman Resa 1: 221 (1712). Desse personer .. äro landsstrykare, och sådane de der dickta sig svåra siukdommar, der med både Gud och menniskior at giäcka. Växiö rådstur. prot. 7 maj 1733. (Linköpings domkapitel) dicktade sig en fordran til Kronans Slott Rumleborg. Botin Hem. 2: 54 (1756, 1789). M. Norberg (1780) hos Björnståhl Resa 5: 242.
β’) [jfr ä. t. ir sollet solches auf mich tichten und liegen wie diebe] (föga br.) i uttr. dikta något på någon (förr äfv. å någon), falskeligen säga l. utsprida ngt om ngn, pådikta ngn ngt; jfr DIKTA PÅ. Månge stycker, som oss oretteligen .. opå sagde och dictede bliffwe. Sv:s traktater 4: 293 (1545); jfr DIKTA PÅ. Den som dichtar å någon Ett sådant brott, kan derföre lagl. tilltalas och näfsas. Växiö domk. akt. 1737, nr 279. Med slughet vet man lätt at brott på hopen digta. Rudbeck Borås. 4 (1776). jfr: Skendare och Pasqwilledichtare .. giffwa androm försmädelighe ord, öknampn, ährorörighe titlar, och dichta på theras baak (dvs. bakom deras rygg) thet the blyies säya them j öghonen. L. Paulinus Gothus Rat. bene viv. 310 (1633); jfr BAK, sbst.1 1 c.
γ’) [jfr d. at digte en løgn, ä. holl. Indien myn lippen valschheid spreken, / En myne tong onrecht dicht, t. lügen dichten] (†) med obj. betecknande lögn, osanning, falskhet o. d. Hanss .. margfalleliga lygner .. szom han .. haffuer latidh dikta .. blandh almoghen. G. I:s reg. 2: 155 (1525). The .. taladhe och dichtadhe lygn altijd vppåå honom. O. Petri Men. fall M 7 a (1526); jfr β’. The som mich ondt wilia, the tala och dicta daghligha falskheet. Mess. 1531, s. C 1 b. Idhre leppar tala lögn, idhor tunga dichtar orett. Jes. 59: 3 (Bib. 1541). Til at tala orett och olydhigheet, tenckia och dichta falsk ord vthu hiertana. Därs. 13. Dichta icke lögn emoot tin brodher. Syr. 7: 13 (Därs.). Een grooff dichtet lögn aff the förrädelige Präster. Tegel G. I 2: 191 (1622). Dhen som dichtar Lögn på en, och kommer honom i Rychte. Verelius Ind. 71 (1681); jfr β’. Hvar som i ondt upsåt dichtar, eller sprider kring landet ut, lögner och falska rychten, the ther röra Rikets säkerhet. MB 6: 5 (Lag 1734).
β) [jfr t. die betrüger künstlich dichtend] utan obj. (Slottet Lindholmen) ligger vdi .. Vpland .. och icke vdi Smålandh, så som tu och andre flere haffue skenneligen dictet oc lugit. Hist. bibl. 7: 551 (1573). (Han har) dichtat och lugitt till sin nästas skada och undergångh. RP 6: 171 (1636). Lagerbring 1 Hist. 1: 143 (1769). Månne man i moral är mera berättigad at dickta, än i andra ämnen? Fremling Kantiske grunderna 13 (1798). Många finna ett nöje i att rent af ljuga och dikta. Franzén Pred. 2: 126 (1842).
γ) i p. pf. med mer l. mindre adjektivisk bet.
α’) (föga br.) låtsad, hycklad, föregifven. Medh mindre han (dvs. hofmannen) .. hafwer naturligha sitt ansichtes färgho hema leeffdt (dvs. lämnat), och andre skijnbare och dichtade åthäffuor på sigh tagit. Fosz 286 (1621). Tå kunde han sijn förblomerede och dichtade swagheet icke lengre fördölia. Tegel G. I 2: 177 (1622). Han .. visar dem (dvs. vetenskaperna) en diktad vänskap. Lehnberg i 1 SAH 2: 307 (1788, 1802). Hon börjar ändtligen med listigt diktad smärta / Sitt tal, hvars ljufva ton försmälter hvarje hjerta. J. G. Oxenstierna 5: 103 (c. 1817). — (†) om person: föregifven, falsk. Then dichtede Junkar niels (dvs. Daljunkaren). G. I:s reg. 5: 255 (1528). Den dichtade Demetri (dvs. den falske Demetrius). Widekindi Krigsh. 435 (1671).
β’) ogrundad, sanningslös, osann. Lygnactige och dictade tidender. G. I:s reg. 12: 255 (1539). Medh ilfundigheet och dichtede ord och taal. Därs. 18: 300 (1547); jfr a γ β’. Såsom ock omögheligit var, at han sådant (dvs. sina beskyllningar) skulle kunne bevise, effter thet var skinbarlighen (dvs. uppenbarligen) dichtat och lughit. RA 2: 332 (1569). Ähr altså detta af Joen heelt dichtat och osant. Växiö domk. akt. 1664, nr 9. — särsk. (†) motsv. α γ’. Dichtett och lögnactigt förtaall. G. I:s reg. 17: 598 (1545). — jfr HUFVUD-DIKTAD.
γ’) (†) understucken, förfalskad, eftergjord, härmad. För samme gamble och dichtede rår skuldh haffve (de ryska undersåtarna vid gränsen) velet tilegne sigh thet, som .. Sverigis rike medh rätte tilkommer. G. I:s reg. 26: 570 (1556). Altså är och en Smickrare ett falskt, och lijka såsom ett dicktat glimmande Liws, som the Enfaldige lätteligen bedrager. Arvidi 216 (1651). Ingen misstanka kan vara, at myntet är falskt eller diktadt. Lagerbring 1 Hist. 3: 580 (1776). Redan han (dvs. satan) stod för Wladimirs bädd, förbytt i dess faders / Väpnade hamn; hjelmgallret han slog från sitt diktade anlet / Festligt i skymningen opp. Stagnelius 1: 13 (1817). Den grekiska målaren, hvars diktade körsbär blefvo från taflan uthackade af en narrad fogel. Sturzen-Becker 1: 122 (1861).
5) [jfr fsv. tu .. diktar thik falsklika at ängillin byudhir mik dräpa miin eyghin barn] i inbillningen hitta på l. skapa l. uttänka (ngt); särsk. med refl. pron.: inbilla sig (ngt), föreställa sig (ngt). Bidh gudh ath han werkar troona vthi tigh, annars bliffuer tu wäl vthan troo till ewogh tijdh, ee hwadh tu dicktar eller tenker aff tigh sielff. Förspr. t. Rom. 2 b (NT 1526). När the haffua hördt ordet, dichta the sigh sielffue ther om en tanka och mening j hiertat. L. Petri 4 Post. 32 a (1555). The (dvs. de lyten) tu ey haar hon (dvs. den älskade) dichtar sigh, / At hon tå doch skal qwällia tigh. Palmcron Sund. sp. 216 (1642). Somlige hafva trodt, at .. altsammans är materia … Thetta är en annan slags omögelighet, som misstancken dichtat sig, nembligen at materia skulle kunna allena alt thet vtretta, som i verlden sker. Rydelius Förn. 264 (1721, 1737). Du diktar dig en Gud, som är utan rättfärdighet. Nohrborg 545 (c. 1765). När Inbillningen diktar i Skaparens stora plan, måste hon dikta ädelt eller ljuger hon påtagligen. Leopold 3: 172 (1798, 1816). Begäret att uppsöka eller dikta främmande motiver till andras gillade gerningar. Boëthius Sed. 30 (1807). Den vida kapuchongen .. höljde anletsdragen af en gestalt, hvilkens former endast hans fantasi hittills diktat under kåpans vidlyftiga veck. Mellin Nov. 1: 212 (1832, 1865). Huru länge skall saknaden bleka min kind, / Skall jag dikta din leende bild? Sätherberg Dikt. 1: 258 (1839, 1862). Bilden af denna framtidskvinna som hans fantasi hade diktat. Lundegård Prom. 1: 110 (1893). När tanken diktar / I glöden sagoslott. Hallström Gr. af Antw. 65 (1899). — särsk. psykol. i uttr. diktande inbillningskraft, benämning på inbillningskraften då den frambringar föreställningar hvilka ej motsvara förut hafda åskådningar, produktiv l. skapande inbillningskraft, fiktionsförmåga, fantasi. Productiv eller diktande Inbillningskraft. Ekman Jakob Psych. 37 (1822). Den productiva inbillningskraften kan yttra sig: .. 2) frivilligt, antingen ensam eller i förening med förståndet eller förnuftet, då den får namn af diktande inbillningskraft i inskränkt bemärkelse eller fictionsförmåga. Boström 1: 146 (c. 1830). Petrelli Psych. 1: 111 (1845). jfr: En förmögenhet som vanligtvis anses för blott diktande. Geijer I. 5: 29 (1810); jfr 3 c, 4 a.
6) [jfr fsv. we är thöm orät dichta; dictadhe et annat radh, isl. dikta ráð; dikta sér lag eða setning, mnt. de jennen, de de stelen, rouen, wokeren, symonie bedriuen unde dichten valsche mathe unde wichte; ut sinem synne stichtede De raue unde dichtede eyn werschop, de was grôt, ä. t. was fleisch und blut tichtet, das ist ja böse ding] (†) i fråga om praktisk verksamhet: hitta på, uppfinna, finna upp, uttänka; ställa till, inrätta, anordna. The .. dichtadhe heela daghen swick. O. Petri Men. fall M 6 b (1526; Vulg.: dolos tota die meditabantur). The (dvs. de onda) dichta skalckheet och hållat hemligha. Psalt. 64: 7 (Bib. 1541). Medh ny tekn aff menniskiom dichtat och vptenckt figurera .. the ting, som genom thes helga Euangelij clara liws, äro allom .. steldt för ögonen. L. Petri Kyrkost. 40 b (1566). (Man skall ingalunda tillstädja), at någor andra ceremonier, antigen af sigh (dvs. honom) sielf dichtat eller the, som fremmanda äro, i bruket införer. RA 2: 443 (1572). Offermessor och miszbruk .. äre emoot wårs Herres Jesu Christi instichtelse (af nattvarden), dichtede och af menniskior insatte. Carl IX Bevis I 4 b (1604). Arge Bofwar dichta arg handel. Voigt Alm. 1686, s. 19. (De 19 gyllentalsrunorna) aff hwilka 16 äre som wj hafwa brukat at skrifwa med, och rjta på Runstenarna, de andre äre aff 3 ihopsatte och dichtade aff dhe förrige. Rudbeck Atl. 2: 187 (1689). Elliest har jag hafft at syssla med en ny räkning som Hans Majestet har funnit på, .. han har sielf dichtat nya characterer thertil. Swedenborg Opera de reb. nat. 1: 272 (1717). (Rådsherrarna skulle hafva) diktat och underblåst konstgrep at giöra rådslagen i des (dvs. en viss kollegas) mun misstänkte. 2 RARP 5: 669 (1727). Hvar och en kan, till enskylt behof, dikta och inrätta sådana, och så många (bokstafs-)tecken, som han bäst finner. Hof Skrifs. 5 (1753).
7) [jfr ä. d. alt det hans majestæt paa digter, det til en priselig heroiskhed hensigter, ä. holl. ’t Verwilderde gezicht Wijst aan dat hunne geest iet groots, iet hevigs dicht] (numera knappast br. utom ss. vbalsbst. DIKTAN) tänka l. fundera l. spekulera på, sträfva l. äflas efter, eftertrakta; nästan bl. i förb. dikta och trakta. En hoop giruga hundar, som dagh och natt intet annat dichta och trachta, än at sambla gotz och peningar. P. Erici Musæus 1: 14 a (1582). Theras (dvs. människornas) dichtande och trachtande är ondt, alt ifrån Moderlijffuet. Botvidi 24 likpr. i 2 a (1619, 1628). (De som listeligen stå efter sin nästas hus äro) Werldennes barn och bwkstienare, som .. ther effter dichta och trachta natt och dagh .., hurw the mz rett och orett skola klå och flå ifrån theras Nesta, hans förnemligaste läghenheter. L. Paulinus Gothus Rat. bene viv. 457 (1633). Heela hans Dichtande och Trachtande gick ther på vth, huru han motte sammanskrapa Ägodelar. Schroderus Osiander 2: 163 (1635). Andra ligg’ i fåfäng Sorg, / Dichta, trachta, full’ af Ångst. Stiernhielm Cup. 2 (1649, 1668). jfr: Meditera, betrachta: dichta, diupsinnigt efftertenckia, begrunda. Swedberg Schibb. 283 (1716).
Särskilda förbindelser:
DIKTA FRAM10 4. [jfr t. vordichten] till 3 c: i dikten l. gm diktande låta (ngt) träda fram för läsaren l. åhöraren, framkalla, skapa; jfr FRAMDIKTA. Många hafva .. förmodat, att Homeros helt enkelt ur sin fantasi diktat fram de bilder, som han låter vara anbragta på skölden (dvs. på Akilles’ sköld). S. Wide i Nord. tidskr. 1896, s. 379. Bååth Wagners sag. 4: 20 (1908). Det är skalderna, som liksom på lek diktat fram denna bild (dvs. Eddans Valhall) under vikingatiden. E. Odhner i Läsn. f. sv. folket 1909, s. 266. — särsk. i bild l. bildl., till 3 c δ. Der förr man hade en ödemark, / Han (dvs. Gustaf III) diktade fram en skuggrik park. Sander Fog. 13 (1871). Revolutionen .. / .. sprang om sin tid / .. och diktade fram, / till stilen i tidens tycke, / det skaldevildt granna teaterstycke, / som gafs nittitre i ditt kor, Notre Dame! Heidenstam Vallf. 162 (1888, 1900). Ur detta .. torftiga stoff har han (dvs. Memling) diktat fram helgonets krönika i färger, liksom Shakespeare ur Saxo Grammaticus’ kortfattade uppgifter tänkt fram Hamletdramat. PT 1904, nr 239, s. 3.
DIKTA IHOP10 04, äfv. HOP4. jfr (I)HOPDIKTA. särsk. till 4 b: ljuga ihop, hopsmida. Han står på gränsen att vara en bedragare, som uppsåtligt diktat ihop dessa historier. L. Bygdén i 2 Saml. 11: 49 (1890). Han har för att hämnas diktat hop allt detta (om sin förmögenhet) och sen tvungit sin fiende att läsa det. Ottelin Bortom sorlet 58 (1904).
1) [jfr t. eindichten, hineindichten] till 3 (c): vid diktande låta (ngt l. ngn) ingå (i ngt); gm diktande l. i diktning försätta (ngn) in (i ngt). Det är i hufvudpersonen (i Dagboken), den medelålders, för allt mänskligt intresserade, Thorildbeundrande fröken Sofia, som Fredrika diktat in sig själf. Adlersparre o. Leijonhufvud Bremer 2: 24 (1896). Larsson Poes. log. 80 (1899; se under DIKTA BORT).
2) till 4 a: på fri hand inlägga (ngt i ngt). Fabelberättaren diktar in mänskliga känslor ej blott i djur, utan också i liflösa ting. P. A. Gödecke i Nord. tidskr. 1884, s. 562.
DIKTA OM10 4. [jfr t. umdichten] jfr OMDIKTA. särsk. till DIKTA 3: gm l. vid diktning gifva ändrad form o. gestalt åt l. förvandla (ngt). I norden diktades .. (en viss saga) om samt sammankopplades med en annan folksaga. Schück (o. Warburg) Litt.-h. 1: 35 (1895). (U. Hiärne) diktade .. om de alldagliga händelserna i sitt lif till episoder i en roman, i hvilken han själf var hjälten. Därs. 381 (1896).
1) till 4 a: utan motsvarighet l. stöd af verkliga förhållanden påstå (ngt) om (ngn) l. påstå att (ngt) är i besittning af (ngt). Han förstod att ge sina brödpiller och tjärdroppar en så gemen apoteks-smak, att bönderna funno sig prompt kurerade för de åkommor han diktade på dem. H. Lilljebjörn Hågk. 2: 35 (1867). Det enda alster af Runebergs hand, där han diktat på sig en känsla. C. G. Estlander (1902) hos Runeberg 8: 187 (normaluppl.; om en dikt).
2) till 4 b: lögnaktigt beskylla (ngn) för (ngt), falskeligen tillskrifva (ngn ngt). Mångh ärliig christen man .. veett, att .. (Olaus Magnus) oss sådant haffver luget och dictadh opå. G. I:s reg. 25: 185 (1555). Det brott, man diktat på mig. Tegnér 1: 56 (1825). Rykten, hvilkas tillkomst man haft den lögnaktiga skamlösheten att dikta på enkedrottningen. Crusenstolpe Mor. 2: 151 (1840). Hallström Venez. kom. 167 (1901).
DIKTA SIG TILL10 0 4 l. 30 0 2.
1) till 3 c: gm diktande verksamhet skapa åt sig l. ernå l. hinna fram till (ngt). Hvad alla människor under alla tider tänkt, åskådat, drömt och diktat sig till om sin tillvaros uppkomst. Fröding Efterskörd 2: 72 (1897, 1910).
2) till 4: i fantasien skapa åt sig. Man har ej rätt att (i fråga om 1600-talets svenskar) dikta sig till vår tids uppfattning och känslor. Sundbärg Sv. folkl. 28 (1911).
DIKTA TILL10 4, v.1 jfr TILLDIKTA. särsk. till 4 a: ur egen fantasi lägga till. Allt hvad vi dikta till (i vår skildring af en teaterafton i London på Shakspeares tid), är gruppering af data och figurer. Sv. litt.-fören. tidn. 1836, sp. 599.
DIKTA TILLHOPA10 032 l. 040. (föga br.) särsk. till 4 a: hopdikta; jfr DIKTA IHOP. Man kan dikta så många dikter tillhopa man vill om outplånlig gåfva, prestvigning såsom sakramental och andra dylika ordasätt. Thomander 2: 459 (1860).
DIKTA UPP l. OPP10 4. (mindre br.) uppdikta.
1) till 4 a. Mit i Paradis dicktar .. (Mohammed) up det Trädet Tuba, som är så widt som hela Paradis och hafwer gyllene och Silfwerlöf. Dryselius Turk. måne 34 (1694). Skarfwa säger man .. om then, som dichtar up något, eller talar meer om en saak, än sant är. Spegel Gl. 410 (1712). Eljest bekänner jag, at folkets gemena (dvs. vanliga) sagor .. (om spöken) äro mycket sällan at tro … Somt dichtas vp med flit, .. somt är bara inbildning. Rydelius Förn. 199 (1721, 1737). Hagberg Shaksp. 10: 356 (1850). — särsk. [jfr 4 a γ slutet] (†) mat. hypotetiskt uppställa (en ekvation). Det är .. rådeligast, at dikta up equationer, uti hvilka ingen term fattas. Palmquist Alg. 3: 78 (1749).
2) [jfr d. det onde rygte har hon digtet op om dem] till 4 b. (August hade) intet försyn, at dickta op och sprida ut ett Stillestånd, som skulle vara brutet. Nordberg K. XII 1: 374 (1740). Hon stal af hushållspengarna, hon diktade upp räkningar. Strindberg Kammarspel 4: 45 (1907). — (†) till 4 b α γ’. Tu dichtar vp en Dieffwulz Lögn, / Aff högfärd och stoor wrede. J. Palma hos Bullernæsius Lögn. f 5 b (1619). Mången kan speciost (dvs. på ett skenfagert sätt) dichta vp en lögn, vthan all grund. Grubb 494 (1665).
DIKTA UTÖFVER. (†) = DIKTA PÅ 2. jfr ÖFVERDIKTA. The .. haffwe .. anten förstått wår mening wrongelige eller och dichtett oss thet wtöffuer. G. I:s reg. 14: 63 (1542).
Spalt D 1334 band 6, 1912