-FALDIG ~fal2dig, adjektivsuffix.
Ordformer
(-fald- O. Petri Kr. 16, 24 (c. 1540), Ps. 119: 130 (Bib. 1541) osv.; -fall- G. I:s reg. 2: 156 (1525), Fosz 18, 318 (1621), Block Anm. ö. pest. 1, 12 (1711), Kalm Resa 3: 204 (1761), Fischerström 1: 48 (1779) m. fl. -fåld- (-fold-) G. I:s reg. 2: 161 (1525), Phrygius Him. lif B 3 a (1615), Swedberg Dödst. 42 (1711) m. fl.; -fåll- (-foll-) Förspr. t. NT 1526, s. 2 a, Annerstedt UUHist. Bih. 1: 51 (i handl. fr. 1604), Block Progn. 49 (1708) m. fl. -föld- R. Ludvigsson (c. 1580) i Hist. handl. 20: 31. -fäll- Widekindi Krigsh. Fört. 3 a (1671). — -ig(h) G. I:s reg. 2: 156 (1525) osv. -og(h) O. Petri Men. fall A 1 a (1526), G. I:s reg. 4: 75 (1527); -ug(h) Förspr. t. NT 1526, s. 2 a, 1 Mos. 20: 5 (Bib. 1541))
Etymologi
[liksom d. -foldig närmast av mnt. -valdich, -voldich, -veldich, motsv. mnl. -voudich, -veldich, holl. -voudig, ffris. -faldech, fris. -foldig, fht. -faltec, mht. -valtec, -veltec, t. -faltig, -fältig; utvidgning av -FALD. — Formen -fåll- synes vara den i sv. regelbundet utvecklade formen; -a- beror kanske snarast på anslutning till -FALD, vars enstaviga former sannol. ljudlagsenligt hållit kvar denna vokal, men äv. mnt. påverkan låter tänka sig. Att -ld- trängt undan -ll-, vartill det eljes i regeln assimilerats i de flesta av de dialekter, som ligga till grund för riksspråket, torde väsentligen få tillskrivas inflytande från svensk o. mnt. skrift, liksom äv., under nysv. tid, från t., vars lt (i einfältig osv.) helt visst lämnat ett starkt stöd åt den oassimilerade konsonantförbindelsen, vilken känts ss. dess direkta inhemska motsvarighet. Formen -fäll- kan bero på inflytande från SAMFÄLLIG]
ss. senare ssgsled i multiplikativa adj.: som är (så l. så många) gånger större än vad som (kan) betraktas ss. enheten l. det normala, som äger rum l. upprepas o. d. (så l. så många) gånger, (en-, två-, tre- osv.)dubbel. — jfr EN-, FEM-, FLER-, FYR-, HUNDRA-, MÅNG-, SJU-, TIO-, TRE-, TUSEN-, TVE-, TVÅ-FALDIG m. fl.
