| Publicerad 1932 | Lämna synpunkter |
HUNDRA hun4dra, äv. 32, räkneord1 o. sbst.2, n.; l. HUNDRADE hun4drade, äv. 302, räkneord1 o. sbst. n.; ss. sbst. best. hundrat resp. hundradet, pl. hundraden (Tullberg SvSpr. 2: 35 (1836) osv.) ((†) hundrade TullbSthm 1534, s. 5 b, Leopold (1807) i 2Saml. 9: 60; hundrader Agardh (o. Ljungberg) II. 1: 91 (1854)); förr äv. HUNDRAD l. HUNDRAT, räkneord o. sbst. n.; ss. sbst. best. hundradet, pl. =. — Anm. Ss. grundtal (se I nedan) är hundra helt visst sedan långt tillbaka den normala talspråksformen. Sahlstedt (1773) skiljer mellan hundra ss. grundtal o. hundrade ss. ordningstal. I skrift är dock den senare formen vanlig ett godt stycke utöver midten av 1800-talet. Numera förekommer den knappast annat än i vers, emfatiskt o. arkaiserande l. eljest ngn gg i (allvarligt l. skämtsamt) högtidlig stil. Ss. sbst. (se II) är hundrade det normala, hundra tillhör väsentligen det talade språket (i sådana förb. som vart hundra, ett halvt hundra); sg. best. hundrat är rent vard. Jfr Rydqvist SSL 2: 117 f. (1857).
I. räkneord.
1) grundtal angivande ett antal av tio gånger tio l. fem tjog (i fråga om storhundrade: tio gånger tolv, tio tolfter l. dussin resp. sex tjog); utom i löpande text vanl. skrivet ”100”, i vissa fall ”C”; oftast sammanskrivet med ett föreg. räkneord av lägre valör (tiotal, enhet), ofta äv. med ett efterföljande av högre l. lägre valör; äv. (numera bl. ngn gg arkaiserande) gm och förbundet med ett följande räkneord av lägre valör. Ett hundra tjugo kronor. Hundrafemtio, femhundratusen man. Året har trehundrasextiofem dagar. Hundra en, två osv. l. (vanl.) hundraen osv. Hundra millioner. Anno Domini Ett tusendh fämhundrade tjugu på thet tredje året. G1R 1: 87 (1523). J mong hundradhe åår. OPetri Clost. A 1 b (1528). Hundradhe och tretiyo åår gammal. 1Mos. 5: 3 (Bib. 1541). För hundrade år tilbaka. Nohrborg 133 (c. 1765). Sexhundrade krigare stormade ner / Mot den trotsande fiendens hop. Runeberg 2: 80 (1848). Aldrig glömmer jag, om jag så blev hundra år, den gången, när jag fick blåsa låtar på vallhornet .. för kung Oskar. Lagerlöf Holg. 2: 158 (1907). De där breven äro värda minst hundratusen, sade Peter. Siwertz Sel. 1: 158 (1920). Hundra mot ett att hunden lever. Bergman Jag 73 (1923). — särsk.
a) i procentuella uppgifter; jfr II a. Fem för l. på l. per (pr) hundra, fem procent. Inte en på hundra skulle ha gissat det. I nittionio fall av hundra. Af alla främmande skeppsvaror .. måste alltid betalas en penning af hundrade till det H(eliga) Landets tjenst. Eneman Resa 2: 218 (1712). Ej fullt en bland hundra (nyfödda) uppnår åldern nittio år. EkonS 2: 6 (1894). Hellsten Florettf. 121 (1922).
b) [jfr y. fsv. the skulo fa eth Mc (dvs. hundra tusen) dyffwil] (vulg.) i (ofta elliptiska) grövre l. lindrigare svordomar, bedyranden o. kraftuttryck. Sedann togh han mz siig hanses hustrv vtur hused Och bad hansse fara før hundratt tusende dieffla. SthmTb. 8/8 1551. Jag blef så sju hundra fördömdt arg, därför att tant Lova hade så förbannadt rätt. Agrell Sthm 86 (1892). Din hundra attan! Engström Kryss 173 (1912). Att fråga, vad i hundra gubbar den karlen har för sig. Hedenvind-Eriksson Eli 108 (1914). — (knappast br.) övergående i sbst. Är du katolik, din hundra? Strindberg GötR 16 (1904).
2) (i sht vard.) mer l. mindre emfatiskt, (ofta med stark överdrift) angivande ett obestämt, mycket stort antal. Vasen föll i golvet och gick i hundra bitar. Jag har hundra saker att tala med dig om. Önska sig hundra mil bort. Effther han nu både myntligen och schrifftteligen icke en gång uten hundrede gånger .. förmantt är. G1R 23: 104 (1552). Ack, det är hundra år (dvs. en orimligt lång tid) som jag inte har sett Er. Ristell Vis. 18 (1787). Pröfvade i hundra strider. Snoilsky 2: 34 (1881). Alla hennes hundrade sysslor. Nordström Piga 126 (1914).
II. sbst.: antal av hundra, betraktat ss. en enhet; grupp l. mängd l. summa o. d. av hundra enheter (personer l. ting); tal (vid räkning) som betecknar en dylik enhet; hundratal; äv. med obestämdare innebörd (jfr I 2) om en stor mängd l. ett stort antal; i ä. tid ofta omöjligt att avgränsa mot I. The hade skifft theres folk i hundrade taal, och en Höffdinga för hwart hundrad. OPetri Kr. 9 (c. 1540). Itt fult (dvs. fullt) hundrat. Balck Es. 10 (1603). Hur mycket kostar hundradet? ÖoL (1852). (Talet 735,89) är sammansatt af 7 hundraden, 3 tior, 5 ettor (osv.). RedALärMöt. 1896, s. 199. Cigarrer, som kosta 25 rubel hundra’t. Nordenström Gogolj Rev. 131 (1908). I hundraden och åter hundraden ligga jättefurorna sträckta till marken. TurÅ 1929, s. 148. — jfr HYTT-, INKOMST-, LISSEL-, STOR-, ÅR-HUNDRADE. — särsk.
a) (numera föga br.) i procentuella uppgifter; jfr I 1 a. BtÅboH I. 8: 157 (1636). Den som köpte varor af Compagniet och ej betalte på utsatt tid, måste gifva tolf för hundradet i ränta om året. Hallenberg Hist. 5: 208 (1796). ÖoL (1852).
b) (förr) om större, sammanfattande enhet vid stycketalsräkning; särsk. i fråga om osmundsjärn, spik, bräder, tallrikar o. skedar, sydfrukter m. m.: ett hundra tjugo stycken, tio tolfter l. dussin, sex tjog, storhundrade; stundom i förb. stort hundrade. Eth hundret Oszmundz Jern. G1R 13: 141 (1540); jfr HUND, sbst.2 Limonier 3 1/2 hundr. hundradet för 1 1/2 mk. 2VittAH 8: 113 (1546). Forssell Hist. II. 1: 8 (cit. fr. c. 1556; om lärfter). Man (säger) der 103 Bräden sällies, 8 Tolffter Bräden och 7 stycken. Äfwen så uti Tallrickar, Skedar, Spijk och annat, dher man kallar 120 dhet stoora Hundra. Rudbeck Atl. 2: 637 (1689). Trettije Skylar kallas ett hundra Rågh eller Korn. Rålamb 13: 99 (1690). Et stort hundrade. Möller (1790). Två hundraden vadmal. Heidenstam Folkung. 1: 60 (1905; med avs. på ä. förh). Sahlin SvStål 107 (1931). — (†) Iiij (dvs. fyra) små hundrade (dvs. fyrahundra) klapholth. TullbSthm 1534, s. 5 b (möjl. ssg).
Sammansättningar (till I).
Anm. I ssg med ett följande ordningstal användes såväl HUNDRA(DE)FÖRSTE, -TJUGONDE osv. som ETTHUNDRA(DE)FÖRSTE osv. Första ssgsleden är dock här urspr. snarast motsv. ordningstal; jfr t. ex. ä. femtiondeförste vid sidan av femtioförste osv.
-BACKA, r. l. f. [benämningen sannol. föranledd därav att en backa l. backlängd urspr. haft hundra krokar] fisk. jfr BACKA, sbst.1 125 famnars 3-garns tjärad hamplina af omkring 2 tums omkrets, vid hvilken är fästad 50 krokar, kallas .. 100 Backor. Ekström AfhFiska 112 (1845; kanske snarast två ord). —
-BANKO, r. l. m. (förr, vard.) pappersmynt gällande för 100 riksdaler banko. De Geer Lillie 14 (1880). —
(I 2) -BLADIG. (hundrade- 1846. hundra- 1851 osv.) som har en stor mängd blad; särsk. i fråga om (former o. varieteter av) törnrosarten Rosa centifolia Lin. (jfr CENTIFOLIA). SthmFig. 1846, s. 345 (om damaskenerros). Torén Rebau o. Hochstetter 179 (1851). —
-DUBBEL. (hundrat- (-et-) 1544—1561. hundra- 1662 osv.) hundra gånger så stor l. talrik o. d.; mångfaldigt större l. rikligare o. d. G1R 16: 98 (1544). Carlén Skuggsp. 2: 240 (1865). —
-DUBBLA, i sht i p. pf. o. pass. Atterbom LÖ 2: 96 (1827). Postförskottens antal (har) hundradubblats. GHT 1896, nr 62 B, s. 2. —
(I 2) -ELFTE1032. särsk. (vard., mindre br.) i uttr. (för) hundraelfte gången, för att beteckna att ngt som redan skett ett orimligt l. ”förtvivlat” stort antal gånger nu återigen upprepar sig l. måste göras o. d. Levertin Salomo 27 (1905). Ullman FlickÄra 27 (1909). —
-ELVA1032, r. l. f. (vard.) sjöt. benämning på tremastad slätskonert (som med sina tre master i rad utan rår påminner om talet 111). 2NF 25: 1131 (1917). —
-EN l. -ETT104. (hundrade- 1839—1889. hundra- 1860 osv.) särsk. [efter fr. cent-un, hundraen] ss. sbst., benämning på ett numera föga brukligt kortspel, i vilket den som först når 101 poäng har vunnit; jfr CENT-UN. HbiblSällsk. 1: 323 (1839). Carlén Köpm. 1: 439 (1860). —
-FALD, adj. (hundrat- (-et-) 1538. hundrade- 1526—1889. hundra- 1732 osv.) [fsv. hundradhafalder] hundradubbel, hundrafaldig; numera bl. (i sht i högre, särsk. religiös stil) ss. adv. -faldt. Sompt (av säden) .. giorde hundradefål fruct. Luk. 8: 8 (NT 1526). Gud .. warder thet eder hundretfalt igen wedergiellendis. G1R 12: 50 (1538). Rydberg Dikt. 2: 68 (1891). —
-FALDIG. (hundrat- 1640. hundrade- 1745—1889. hundra- 1746 osv.) hundradubbel. Linc. (1640; under centuplex). Melin Pred. 3: 91 (1852).
Avledn.: hundrafaldiga, v. —
(I 2) -FOTAD, p. adj. (hundrad- c. 1755. hundra- 1851 osv.) försedd med många (par) fötter. Schultze Ordb. 1304 (c. 1755). Dalin (1852). —
(I 2) -FOTING. (föga br.) individ l. art av det till klassen Myriapoda (tusenfotingar) hörande släktet Scolopendra, mångfoting. Rebau NatH 1: 672 (1879). —
-GRADIG. som innehåller osv. hundra grader; särsk. om skala: uppdelad i hundra grader, ävensom om termometer vid vilken denna skala tillämpas. Den thermometer, som brukas hos oss och nästan allmänt i Frankrike, kallas den Celsiska eller hundragradiga. Åkerman KemTechn. 1: 100 (1832). Hundragradigt (dvs. hundra grader varmt) vatten. Lindqvist BakMoln. 115 (1911). —
-HÖVDAD, p. adj. (i litterärt spr.) försedd med hundra l. en mångfald huvuden; vanl. om den grekiska mytens hydra, ävensom i bildl. anv. med anslutning härtill. Adlerbeth HorOd. 74 (1817). Afundsjukan, liksom hydran, / Bäst i hundrahöfdad skepnad trifs. Kræmer Sydfr. 108 (1853). —
-KRONE-, äv. -KRONO- l. -KRONS-SEDEL. (-krone- 1900 osv. -krono- 1892—1900. -krons- 1928) pappersmynt som gäller för hundra kronor. De Geer Minn. 1: 18 (1892). Östergren (1928). —
-KRONE-VIS, adv. (vard.) i summor som sammanlagt uppgå till hundratals kronor. Jag har öst ut hundrakronevis på doktorer, och det har inte hjelpt ändå. Benedictsson Ber. 128 (1884). —
-MANNA-FÖRENING. ekonomisk l. politisk sammanslutning, (urspr.) bestående av hundra medlemmar. Aldén Medb. 4: 140 (1885). En stor del af de kassor, arbetarne tillhöra, äro kombinerade sjuk- och begrafningskassor (hundra- och tusenmannaföreningar m. fl.). ArbStat. A 3: 165 (1901). 2NF 38: 156 (1925). —
-METERS-BANA, r. l. f. idrott. bana av hundra meters längd för fotlöpning (kortdistanslöpning). —
-METERS-LÖPNING. idrott. fotlöpning (kortdistanslöpning) på hundrametersbana. NordIdrL 1901, s. 207. —
-MILA, adj. oböjl. (i sht i högre stil) som är hundra l. (oftare) många mil lång; som sträcker sig många mil (åt olika håll). Tegnér (WB) 2: 111 (c. 1812). En helt liten afröjd plats midt i en hundramila vildmark. Quennerstedt KristKarakt. 6 (1911). —
-PROCENTIG. som belöper sig till hundra procent; äv. bildl.: som är det som huvudordet uttrycker i högsta möjliga grad l. renaste form. (De offer ett folk gör) kunna stundom vara kapitalplaceringar af folkkraften, som gifva hundraprocentig ränta. SDS 1904, nr 163, s. 2. De ”100-procentiga amerikanerna”. 2NF 37: 779 (1925). —
(I 2) -STÄMMIG. om kör, fågelsång o. d.: i vilken ett stort antal stämmor deltaga l. blanda sig. Wirsén NDikt. 223 (1880). Skrik och rosslingar i hundrastämmig kör. Fröding Eftersk. 2: 16 (1892, 1910). —
-TAL. (hundrat- (-et) 1584. hundrade- c. 1540—1926. hundra- 1758 osv.) [jfr fsv. hundradstal] antal av hundra; grupp, mängd l. summa o. d. av hundra; ofta med obestämdare innebörd: stort antal, stor mängd; ofta i förb. i hundratal, till ett antal av flera hundra, i stora mängder. OPetri Kr. 9 (c. 1540). En som 1751 d. 24 Aug. fyller sit Hundradetal (dvs. fyller hundra år). Wettersten Forssa 5 (c. 1750). Snillen födas ej i hundradetal på året inom en enda samhällsklass. Tegnér (WB) 7: 179 (1835). (Tysklands) till ett halvt hundradetal uppgående stater. NordT 1926, s. 366. särsk.
a) (föga br. utom i Finl.) i pl. attributivt före huvudordet: hundratals. Tavaststjerna Marin 28 (1890). Hundradetal unge män. Ahrenberg StRätt 91 (1899). särsk. i uttr. hundratal tusen, hundratusentals. Bergroth FinlSv. 100 (1917).
b) mat. siffra (den tredje från höger räknat vid beteckningen av hela tal) som angiver huru många hundraden som ingå i ett (nedskrivet) tal; antal hundraden i ett tal; jfr HUNDRA, sbst.1 I. Celsius Arithm. 20 (1727). Talet 735,89 .. är sammansatt af 7 hundraden, 3 tior, 5 ettor, 8 tiondelar och 9 hundradelar, .. dess hundratal är 7, tiotal 3, ental 5. RedALärMöt. 1896, s. 199.
c) århundrade, sekel; numera bl. ngn gg om begynnande l. utgående århundrade. Tå wi .. begynne .. ett nytt seculum, eller hundrade tahl. Swedberg SabbRo 1 (1700, 1710). Midt i Nionde hundratalet. Botin Hist. 2: 132 (c. 1790). Det nyss utlupna hundratalets minnen och förhoppningar. PT 1900, nr 3 A, s. 3. —
-TALS. (hundrade- 1547—1909. hundra- (hundre-) 1620 osv.)
1) i adverbiell anv.
a) (†) i fråga om järn, specerier, (syd)-frukter m. m., i uttr. sälja l. köpa o. d. (ngt) (i) hundratals, sälja osv. (ngt) i partier om ett hundra tjugo stycken (i fråga om specerier o. d. förmodl. 120 mindre förpackningar). Køpe Jern .. hundrade talss. SthmTb. 17/3 1547. Krydher och an[n]at speserij (skola de främmande köpmännen försälja) j hundretals. SkrGbgJub. 6: 549 (1620). PT 1758, nr 39, Bil. s. 2.
b) (numera mindre br.) allmännare: i hundratal; i stor(a) mängd(er); massvis; förr äv. med föreg. till l. vid. Verelius Gothr. 215 (1664). (Elefanter) warda uthi Indien .. wid hundrade tahls, till Krijg och Strjd affrättade (dvs. dresserade). Schouten Siam 29 (1675). Hästarne stupade hundradetals. Mankell Fältsl. 157 (1857). CGMalmström i 2SAH 62: 201 (1885).
2) i adjektivisk (attributiv) anv.: flera hundra; massor, mängder av (ngt). Hundradetals flyktingar. Ödmann MPark 91 (1800). Böös Betr. 27 (1903). —
-TUNGAD, p. adj. som har (hundra l.) en stor mängd tungor; i bild om rykte o. d. Dalin (1852). Detta hundratungade, smygande skvaller. AB 1889, nr 255, s. 2. —
-TUSEN-TAL. (hundrade- 1868. hundra- 1875 osv.) antal (mängd l. summa o. d.) av hundratusen; synnerligen stort antal l. stor mängd. Svedelius Statsk. 2: 164 (1868). Ett hundratusental hänförda kvinnor. Heidenstam End. 271 (1889). särsk. (föga br. utom i Finl.) i pl. attributivt före sitt huvudord. Hundratusental flyktingar. Bergroth FinlSv. 100 (1917). —
-TUSEN-TALS. i hundratusental; i väldiga l. oerhörda mängder. Hundratusentals medborgare. De Geer Minn. 2: 6 (1892). —
-VIS, sbst. o. adv. (hundrade- 1871—1899. hundra- 1852 osv.)
2) i hundratal; föga br. utom (vard.) i förb. i hundra(de)vis. Arfvingen till millioner i hundradevis. Ljunggren Resa 73 (1871). Heidenstam Folkung. 1: 120 (1905). —
-ÅRA, adj. oböjl. (hundrade- 1541—1890. hundra- 1800 osv.) (i poesi o. högre stil) hundraårig. Jes. 65: 20 (Bib. 1541). Skogens hundraåra tallar. LBÄ 33—35: 1 (1800). Suneson GGrund 63 (1926). —
-ÅRIG. (hundrad- 1731—1749. hundrade- 1764. hundra- 1710 osv.) som funnits till l. räckt l. varat i hundra år; äv., om fest l. jubileum: som firas med anledning av att ngt existerat i hundra år l. skett hundra år tidigare. 2RARP 6: 577 (1731). Par Bricole firade sitt hundraåriga jubileum 1874. Lundin o. Strindberg GSthm 439 (1881). Kardinalens gamle fader .. öfverlefde — hundraårig — alla sina många söner. Wulff Petrarcab. 156 (1905). särsk. i uttr. den hundraåriga aloen, växten Agave americana Lin., amerikansk aloe (som först vid mycket hög ålder kommer i blomning). 1NordUnivT I. 2: 35 (1855). jfr (†): I den 5te hundra-åhrige tiden (dvs. i femte århundradet). Peringskiöld MonUpl. 22 (1710). —
-ÅRS-DAG. dag på vilken hundra år förflutit sedan ngn viss betydelsefull o. minnesvärd händelse o. d. Hundraårsdagen av Goethes död. Wieselgren Bild. 507 (1883, 1889). —
-ÅRS-FEST. fest med anledning av ngt betydelsefullt som skett hundra år tidigare, sekularfest. NF 3: 166 (1878). Vid Svenska Akademiens hundraårsfest. Snoilsky 4: 65 (1887). —
-ÅRS-JUBILEUM. jfr -ÅRS-FEST. Lunds universitets andra hundraårs-jubileum (år 1868). Wieselgren Samt. 187 (1880). —
B (†): HUNDRAD-FOTAD, -ÅRIG, se A.
C (†): HUNDRADA-HANDA, adj. oböjl. av (hundra l.) en mångfald olika slag. Färdig i hundradahanda werck och hand-grep. Stiernhielm Arch. H 2 b (1644).
D (numera bl. i vers, emfatiskt, arkaiserande l. eljest i högtidlig stil): HUNDRADE-BLADIG, -EN, -FALD, -FALDIG, -TAL, -TALS, -TUSENTAL, -VIS, se A. —
-ÅR. (†) århundrade. Uti thet 14de hundrade Åhret. Lag 1734, Föret. s. 4. Rudenschöld PVetA 1772, s. 5. —
-ÅRA, -ÅRIG, se A. —
E (†): HUNDRAT-DUBBEL, -FALD, -FALDIG, -TAL, se A.
Spalt H 1418 band 11, 1932