Publicerad 1924   Lämna synpunkter
FARHÅGA fa3r~hå2ga, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Ordformer
Etymologi
[av FARA, sbst., l. FARA, v.1, o. -HÅGA; jfr med avs. på bildningen RÄDDHÅGA]
fruktan l. oro l. ängslan (för ngt, att ngt olyckligt l. skadligt l. obehagligt skall inträffa). Oelreich 796 (1755). Man måste .. underhandla med hofvet i Versailles och lugna dess farhågor. Odhner G3 1: 111 (1885). Farhågan för utländska intriger vid riksdagen. Dens. i 3SAH 6: 150 (1891). Jag protesterade bestämdt, af farhåga att vi skulle utsätta oss för åtlöje. De Geer Minn. 1: 205 (1892).
Avledn.: FARHÅGA, v. (får- 1791 (kanske skrivfel)) (numera knappast br.) hysa l. yttra en farhåga l. farhågor; vara orolig l. ängslig (för ngt). Salander PVetA 1754, s. 2. Han .. har ingen ting .. at fårhoga. VDAkt. 1791, nr 468. Ja, si Carlsson, att äta i stugan, farhågade gumman .. — så lär det nog väl inte gå för sig. Strindberg Hems. 35 (1887). Det var inte så utan att jag inte farhågat för, att jag skulle komma att känna mig främmande bland dessa människor. Berg Clerck 65 (1898). —
FARHÅGELIG, adj. (†) som man har skäl att frukta l. befara. VetAH 1793, s. 253.

 

Spalt F 295 band 8, 1924

Webbansvarig