| Publicerad 1924 | Lämna synpunkter |
FLACK flak4, sbst.1, n. ((†) r. l. m. HA 7: 113 (1720), Serenius Qqq 4 a (1734), Möller (1790), ÖoL (1852)); best. -et (ss. r. l. m. -en); pl. = ((†) -ar Möller (1790)).
1) (mindre br.) vidsträckt o. flat yta, vidd; i sht om större vidd av öppet vatten; jfr FLAK, sbst.1 1, FLAKE 1. På stora flacket. Weste (1807). En roddflotta kan hindras af storm att komma öfver större öppna flack eller hafvet. Lavén Sjökr. 179 (1854). Mellan Elfsborg och Gefveskär .. ligga stora flack af fast is af 8 à 10 tums tjocklek. GHT 1897, nr 39 A, s. 3. Därs. 1898, nr 79 A, s. 3. — särsk.
a) om vidsträckt grund i havet, bank; jfr FLAK, sbst.1 1 slutet. Månsson Siöb. 5 (1644). Smith 36 (1899). jfr GRUND-, MUDDER-FLACK.
2) (numera knappast br.) skeppsb. om den understa, platta delen av ett fartygs botten; jfr FLAK, sbst.1 6. Rålamb 10: 6 (1691). Somliga Skepp hafva intet flack. Dalman (1765). Björkman (1889).
Spalt F 731 band 8, 1924