| Publicerad 1924 | Lämna synpunkter |
FLAKE fla3ke2, r. l. m.; best. -en; pl. -ar ((†) -er ÅngermDomb. 1/12 1641, fol. 183, Stiernman Matr. 1519 (1755)); l. (numera föga br.) FLAKA fla3ka2, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
1) (föga br.) vidsträckt o. jämn yta; särsk. om större vidd av öppet vatten l. om vidsträckt slätt; jfr FLACK, sbst.1 1, FLACKA, sbst.1, FLAK, sbst.1 1. AB 1898, nr 184, s. 3. Flakan mellan n. v. Norra esplanaden och Östra Henriksgatan .. började bebyggas. Lagus Pojk. 92 (1904). — jfr ÄNGS-FLAKE.
2) (numera knappast br.) flat o. jämn skiva, flaga; jfr FLAGA, sbst.1 1, FLAK, sbst.1 2. Schultze Ordb. 1164 (c. 1755). En flake af något slags metall. Nordforss (1805). — särsk. om skiva som lossnar l. håller på att lossna från sitt underlag (jfr 7). Man (ser) barken (på äldre björkar) söndersprucken i flakor. Agardh LinnéArt. 49 (1885).
3) (i sht i Finl.) isflak; jfr FLAK, sbst.1 3. ÖoL (1852; med hänv. till isstycke). Ahrenberg StRätt 50 (1899). — jfr IS-FLAKE.
4) (mindre br.) av plankor l. bräder l. flätvärk l. dyl. sammansatt plan skiva; jfr FLAK, sbst.1 4. Verelius Götr. 139 (1664). Man upsatte .. emot vallväggarne stora Flakar eller timmerskiul .., hvarunder Soldaten stod säker för eld och sten ofvanifrån, emedan han grof sig inunder eller igenom muren. Dalin Hist. 1: 267 (1747). Retzius FlVirg. 20 (1809). Fatab. 1918, s. 107. jfr BRÄD-, BÄNK-, TRÄ-FLAKE. — särsk.
a) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) löst träplan i bottnen på en båt. Englund Ged. 41 (1853). Hülphers Ångermanl. 141 (1900). jfr BOTTEN-FLAKE.
b) (numera knappast br.) av intill varandra lagda trädstammar gjord fyllning i moras, kavelbro. Dalin (1851). Kindblad (1871).
c) (†) del av hägnad; särsk. om av flätvärk förfärdigat flyttbart stängsel vid gärdesgårdsöppningar, bäckar o. d. HdlÅgerupArk. 10/6 1778. jfr: Såsom af många Flakor i hopsatte, blifwer en Balk, så kallas och i Lagen (det) en heel Balk som består af många Flakar, såsom Kungbalken, Ärfdabalken. Rudbeck Atl. 3: 58 (1698).
5) [specialanv. av 4] flat botten i fordon, särsk. vagn; jfr FLAK, sbst.1 4 slutet; äv. (i vissa trakter) om till lastvagn (l. kälke) hörande (vagns)korg i form av en låda; äv. om lastvagn med dylik korg, flakvagn (se d. o. 1). BoupptRasbo 1741. Kör- och åkerbruksredskap af alla slag, deraf färdkärror, vagnar och flakar. SD(L) 1896, nr 102 A, s. 2. För Arméns intendenturförråd i Boden kommer att upphandlas .. 2 st. kälkar med flake. TLev. 1912, nr 12, s. 1. — jfr DYNG-, GÖDSEL-, KÄRR-FLAKE.
6) [specialanv. av 4] (i Norrl.) för djurfångst avsett redskap vars huvudsakliga del är en av plankor l. stockar l. dyl. förfärdigad plan skiva som vid beröring nedfaller o. dödar djuret; äv. om med uppåtriktade vassa taggar försett redskap i vilket djuret fastnar, då det trampar därpå. ÅngermDomb. 1/12 1641, fol. 183. Læstadius 1Journ. 225 (1831). Ekman NorrlJakt 2 (1910). — jfr FÅGEL-, JÄRV-, LO-, UTTER-, VARG-FLAKE.
7) (i sht i Finl.) större sammanhängande massa av ngt tunt l. löst ämne; särsk. om sådan som lösrives l. lösslites från ngt (jfr 2); jfr FLAGA, sbst.1 2, FLAK, sbst.1 5. Snön faller i flakar ned från taket. Meurman (1846). Ramsay Barnaår 4: 138 (1905).
-VAGN, se d. o.
Spalt F 749 band 8, 1924