| Publicerad 1924 | Lämna synpunkter |
FLAGA fla3ga2, sbst.1, r. l. f.; best. -an; pl. -or ((†) -er SvLitTidn. 1819, sp. 813 (: rostflager)); förr äv. FLAGE, r. l. m.; best. -en; pl. -ar.
1) tunn o. platt skiva; i sht om sådan som lossnat (l. börjat lossna) från ytan av ngt; dels om mindre dylik som avskilts (l. håller på att avskiljas) från ngt hårdt material: flinga, flisa, skärva, fjäll, dels om (förhållandevis) stor lossnad (l. lossnande) skiva av mjukare material, t. ex. bark l. hud; jfr FLAK, sbst.1 2, FLAKE 2. Hiärne Förb. 22 (1706). En swamp .. bestående af monga tiocka vpåt wexande blad eller flagor. Swedberg Schibb. 216 (1716). Flagor som stänka ifrån jernet under smidningen. Nordforss (1805). (Teglet var) på ytan somligstädes skråfligt genom söndersprickning i fjäll-lika flagor. VetAH 1815, s. 186. Barken klöstes (av en björn) och föll till marken i stora flagor. Molin ÅdalP 69 (c. 1895). Thunberg KroppByggn. 17 (1907). — jfr BEN-, JÄRN-, STÅL-, ROST-FLAGA m. fl.
2) mindre, lätt massa av ngt ämne, flock, flinga; särsk. om större skum- l. snö- l. sotflinga l. dyl.; äv. om (förhållandevis stort) i luften svävande stycke av brinnande ämne; jfr FLAK, sbst.1 5, FLAKE 7. Serenius U 2 a (1734). Det föll snö i stora flagor. Nordforss (1805). Röken .. förtunnades till ljusgrå flagor. Benedictsson Folkl. 93 (1887). (Hästen) slängde omkring sig stora flagor af skum. Langlet Ryssl. 333 (1898). — jfr ELD-, SKUM-, SNÖ-, SOT-FLAGA.
5) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) vid yta; särsk. om större vattenyta; jfr FLACK, sbst.1 1, FLACKA, sbst.1 1, FLAK, sbst.1 1, FLAKE 1. Vij rodde öfver flagan (i Vänern) och emellan Booholmen och Torrholmen. Gyllenius Diar. 333 (c. 1670). LAH 24: 31 (1866).
6) (†) om del av hägnad; jfr FLAKE 4 c. Stängslet med flagor af balckar. ELennquist (1764) hos Leinberg VLand 5: 206.
7) (i sht i fackspr.) på ytan av ngt metallföremål befintlig mindre spricka. Skulle någon flaga utan på Pipan hafwa sig i Profskottet yppat. Grundell UnderrArtill. 131 (1705). SFS 1894, Bih. nr 58, s. 25.
8) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) sammanhängande mindre massa av ull l. lin l. dyl., tott; äv.: den mängd av lin som på en gång upplindas på rockhuvudet, då man skall spinna. Flage eller totte som bindes wid rocken och spinnes wtaf. VocLib. avd. 31 (c. 1580). Runeberg ESkr. 1: 164 (1837). Ahlman (1872). — jfr TO-, ULL-FLAGA.
B: (jfr 3) FLAG-BÄRG. (†) plan bärghäll? (Vid) Östersjön (der skogarne närmast äro fulla af flagberg). BotN 1851, s. 215. —
1) till 1: riva flagor av (ngt); lossa flagor av (ngt). Solen (hade) flagat skinnet på kinder och näsor. Knöppel Barb. 42 (1916). särsk., i pass., i förb. flagas av, = 2 a. Koch Arb. 18 (1912; i bild).
2) till 1: falla av l. lossna i flagor; äv.: bilda flagor, falla sönder i flagor; särsk.
a) i förb. flaga av l. utav l. flaga av sig. AB 1889, nr 192, s. 2. Förnicklingen flagar utaf. Ahlberg FarmT 285 (1899).
b) (mindre br.) i förb. flaga sönder. Dessa Zeolith blad .. flaga sönder vid brytning til tunna fjäll. VetAH 1784, s. 54.
c) refl. = a. Nordforss (1805). AHB 83: 27 (1873). 2) (föga br.) till 2: falla i flagor (från ngt). Fradgan flagade från .. (hingstens) mun, då den tuggade betslet. Ahrenberg Hih. 11 (1889). —
FLAGIG, förr äv. FLAGOT, adj. (-ig 1765 osv. -og 1747—1760. -ot 1747—c. 1755) till 7. Wallerius Min. 451 (1747). (Råskenor) ha en rå och ojämn, flagig yta. 2NF 24: 29 (1916).
Spalt F 740 band 8, 1924