| Publicerad 1924 | Lämna synpunkter |
FLACK flak4, adj.1, ngn gg FLAK fla4k, adj. -are. adv. -T.
A) i eg. bem.: slät, jämn, flat.
1) plan, i sht i horisontal led, flat, platt, jämn. Ett stenhus .. med flackt tak på. Eneman Resa 1: 72 (1712). Flacka Filar. Grundell UnderrArtill. 222 (1705). Näsan, för att anses för vacker (av grekerna), borde vara rak, med en något flack rygg. Palmblad Fornk. 1: 88 (1843). Gerna stiger .. (sälen) upp på lägre flack is i bukterna. Nilsson Fauna 1: 297 (1847). Låg (grav-)kulle med flackt brandskikt. Fornv. 1913, s. 282. — särsk.
a) (i fackspr.) om (bild i) relief: låg. Thorvaldsen gjorde reliefen flack. Estlander KonstH 250 (1867). 2UB 10: 243 (1907).
b) (i fackspr.) om bild: plan; äv. om belysning som gör att ett föremål l. en bild synes plan(t). Bilden .. på vårt ögas näthinna är en flack bild. UB 2: 288 (1873). Kjellin Troili 2: 187 (1917).
c) (föga br.) skeppsb. om fartygsbotten: flat; äv. om fartyg: flatbottnad. Rålamb 10: 12 (1691). Vill man hafva (fartyget) .. flackt, då löper Resningen lågt. Rajalin Skiepzb. 14 (1730).
d) (†) om hand: icke knuten, flat. Isogæus Segersk. 1138 (c. 1700). Ett slag med flacka handen. Nordforss (1805).
2) om jordyta, trakt o. d.: utan höjder, jämn, slät, öppen; äv.: utan skog, kal. Ett flackt land. Eneman Resa 1: 16 (1711). Gården ligger flackt. Sahlstedt (1773). Göra ett skogigt land flackt. Nordforss (1805). En flack sjöstrand. Lagerlöf Troll 2: 19 (1921). — (†) i uttr. flacka fältet o. d.: öppna fältet. En fiende, som intet har lust att wåga sig i flacka fältet. KKD 6: 114 (1708). Fryxell Ber. 7: 59 (1838). jfr: Foghlar .. som i flacke Fälter .. sin näringh tagha. Palmcron SundhSp. 93 (1642).
3) som har ringa utsträckning nedåt; grund. En flack ränna. Nilsson Fauna 1: 375 (1847). UtsädT 1893, s. 207. — särsk.
c) bot. om rot l. rotsystem: som utbreder sig i horisontalled nära jordytan. Ström Skogsh. 50 (1822). (Björken) går till följd af sin flacka rot lätt ut under torra somrar. Juhlin-Dannfelt 38 (1886).
4) (i sht i fackspr.) om böjning (båge, valv, kulbana o. d.): vars höjd är obetydlig i förh. till vidden l. längden. Öfver dörr- och fönsteröppningarna voro i murarna grofva ekstycken inlagda till förstärkande af de flacka bågslagen. Brunius SkK 420 (1850). En flack båge. LärovKomBet. 1884—85, III. 1: 268. Man kan .. begagna .. (fälthaubitsen) som en vanlig kanon med flack kulbana. SDS 1903, nr 283, s. 3. Solen går .. (i polartrakterna under vissa årstider) upp, beskriver en flack båge i söder och går ner efter halvannan timme. Hedin Pol 2: 495 (1911). — särsk. (förr) mil. i uttr. flackt bålvärk, bastion med mycket trubbig bastionsvinkel. Rålamb 8: 29 (1691).
5) (i sht i fackspr.) i fråga om sluttning: svagt stupande l. uppstigande; motsatt: brant. Branter .. bilda .. (alltjämt) nya ras, som tillväxa ända till dess de bilda sluttningar så flacka, att ytterligare lossnande material ej kan rasa ned. SvRike I. 1: 88 (1899). Hedin Indien 1: 69 (1910). — särsk. bärgv. om malm- l. bärgartsfyndighet: som har en stupning från 45—15 grader från horisontalplanet. Hiärne Berghl. 436 (1687). Malmlager med flack eller sväfvande stupning. Wetterdal Grufbr. 9 (1878). TT 1901, K. s. 88.
B) i bildl. o. överförda anv.
6) som ej går på djupet l. som ej har ngt djup, som bl. håller sig till ytan l. till det betydelselösa, ytlig, grund; såväl om person som om sak; stundom: föga karakteristisk; äv.: vardaglig, banal, intresselös. De Fransyska Autorernas mångsidiga och flacka rörlighet. Polyfem III. 43: 4 (1811). Dagens bifallssorl är flacka sinnens ära. Tegnér 3: 9 (1841). Den flacka, ytliga s. k. upplysningen. Wieselgren SvSkL 1: 445 (1847). (En recensent) påstår, att .. (Fänrik Ståls sägner) innehålla idel typer: d. v. s. flacka figurer, utan markerande anletsdrag. Cygnæus 3: 237 (1850). Hvad lifvet är fattigt och flackt och eländigt! Benedictsson Peng. 165 (1885). En flack och ljugande optimism. Norström Masskult. 48 (1910). — särsk.
a) (i fackspr.) om ton, klang l. röst: föga fyllig l. mättad. Höjdtonerna (voro) vid forcering flacka och gälla. PT 1902, nr 97 A, s. 3.
b) (i fackspr.) om färg: matt. Råa utkast, dem man sedermera genom ifyllande af en enda flack färgton sökte gifva något mera lif. UB 4: 653 (1873). SD(L) 1896, nr 321, s. 5.
(4) -BAN(E)-PJÄS. mil. artilleripjäs som kännetecknas därav att ur densamma avskjutna projektiler beskriva flacka kulbanor i luften; motsatt: kastpjäs. IllMilRevy 1904, s. 368. —
(4) -BÅGE. (mindre br.) byggn. särsk. om valvbåge som utgöres av en cirkelbåge som är mindre än en halvcirkel. Estlander KonstH 363 (1867). —
(4) -ELD. mil. om skjutning vid vilken de avskjutna projektilerna beskriva flacka kulbanor i luften; motsatt: kasteld. KrigsVAT 1922, s. 93. —
(5 slutet) -FALLANDE, p. adj. bärgv. om bärgartsgång: som har en lutning av 45—15 grader från horisontalplanet. Rinman 1: 494 (1788). —
(1) -FISK. (anträffat bl. i formen flak-) [jfr mnt. vlakvisch] fisk som vid beredningen fläkes i ryggen (dvs. torrfisk, klippfisk). Rotskär eller Flakfisk. VetAH 1770, s. 312. S. k. flakfisk. KatalKonstIndUtstSthm 1897, s. 287. —
(2) -LÄNDIG. som består av slättmark (utan skog). Tuneld Geogr. 1: 113 (1773). (Tavastlands) nedre del är nog flakländig. Gadd Landtsk. 1: 189 (1773). LoW (1911). särsk.
(2) -LÄNDIGHET —00~2, äv. ~200. egenskap(en) l. förhållande(t) att vara flackländig. Möller (1790). Lundell (1893). (†) konkret: flackländig mark. Tilas PVetA 1765, s. 24. —
(1) -STICKEL. tekn. gravstickel med platt, mejselliknande ägg. Almroth Karmarsch 277 (1839). 2UB 10: 256 (1907). —
(1) -TRYCK. tekn. tryck med tryckplatta som saknar upphöjda l. insänkta partier l. linjer (i sht om litografiskt tryck); ofta konkret, om på detta sätt framställt tryck. 2UB 10: 314 (1907). —
(1) -TÅNG, pl. -tänger. tekn. tång vars gripande delar (käftar) ha sin största utsträckning i tångens längdriktning; i sht om dylik tång med på insidan plana käftar; äv. om dylik tång med runda käftar. BoupptVäxiö 1754 (efter guldsmed). 2NF 30: 720 (1920). —
FLACKHET, r. l. f.
1) i eg. bem. särsk.
a) till 1. Den en tid omtyckta, allt för stora flackhet, som cylinderuren bragt på modet. UB 6: 237 (1874). (†) konkret: yta. Wärnskiöld Fortif. B 3 a (1673). Flackhet har ingen tioklek, allenast längd och bred. Rajalin Nav. 5 (1728). Lagerbring HistLit. 280 (1748).
2) bildl.; jfr FLACK, adj.1 6. En större flackhet i folkets art och föreställningar. Rydqvist Tid. 2: 162 (1840). Bjerre Själsläk. 191 (1914). konkretare. Innehållets talrika grundheter och flackheter. Atterbom Siare VI. 2: 98 (1855). —
FLACKNA, v. (föga br.) till 2: bliva flack; särsk. i förb. flackna ut, jämna ut sig. Vid Moghu .. flacknar landet ut på allvar och alla fåror bli svagare och grundare. Hedin Indien 2: 71 (1910).
Spalt F 731 band 8, 1924