| Publicerad 1924 | Lämna synpunkter |
FLACKA flak3a2, sbst.1, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
1) (numera bl. i Finl.) vidsträckt o. plan yta; i sht om flackt fält l. land, sällan om vidsträckt yta av öppet vatten; jfr FLACK, sbst.1 1, FLAK, sbst.1 1, FLAKE 1. Under vandringen i Hirvensalmi och St. Michel (såg jag) föga .. annat än kala backor och utsvedda flackor. Lönnrot SvSkr. 2: 25 (1828). Jag vankade ensam omkring .. och tittade ut åt Röda hafvets flacka. Wallin Bref 72 (1846). Thomas .. lyckades .. komma på en flacka af isen, där snön låg tunnare och färden gick lättare. Topelius Vint. III. 2: 38 (1897). SDS 1905, nr 41 B, s. 3. — jfr KUST-, SKOGS-, SVED(JE)-, VÄGG-, ÄNGS-FLACKA.
2) (i Finl., †) om isflak; i ssgn IS-FLACKA.
3) (föga br.) flat sida. Tegelsten, på flackan lagd. VetAH 1772, s. 364. Det stycke rundstål, af hvilket en .. gängtapp skall göras, förses i ena ändan med flacka. Ericsson Ur. 27 (1897).
Spalt F 734 band 8, 1924