| Publicerad 1924 | Lämna synpunkter |
FLAGRANT flagran4t l. -aŋ4t, adj. -are; n. o. adv. =.
1) (†) om känsla l. dyl.: glödande, brinnande. H:r Pastorens till trätor flagrante cupiditet (dvs. begär). Cavallin Herdam. 5: 41 (cit. fr. 1728).
2) [anv. återgår ytterst på det lat. uttr. crimen adhuc flagrans, ”ännu brinnande brott”, dvs. brott som upptäckes, medan det ännu pågår] tydlig, påtaglig, ögonskenlig. En flagrant orättvisa. En flagrant överträdelse av gällande bestämmelser. Ett flagrant fall. Dalin (1871). En flagrant motsägelse. Schéele Själsl. 54 (1894).
Spalt F 748 band 8, 1924