| Publicerad 1924 | Lämna synpunkter |
FLARN fla4rn, n. (Forsius Spec. A 5 a (1620) osv.), äv., i sht i bet. 1 a o. 2, r. l. m. (Lindschöld Vitt. 169 (1685), Arwidsson Strömm. 12 (1913)); best. -et, ss. r. l. m. -en, vard. (utom i södra Sv.) äv. =; pl. =, ss. r. l. m. -ar.
1) (numera mindre br., se dock nedan under d) bark på vissa träd, i sht tall; numera i sht om den yttersta, tunna o. lätt avfallande barken av detta träd; äv. om från trädet avskild bark (använd till varjehanda ändamål). Arvidi 49 (1651; i rimlista). Tallbark den gröfre, Flarn .. kallad skäres til pråppar at sätta uti bouteiller. Rothof 543 (1762). Aftonsolen sken in emellan träden och målade .. tallarnes flarn eldröd. Strindberg Skärk. 80 (1888). — särsk.
a) (†) om (avflängt) stycke bark. De flarnar, .. hvilkas safsida låg åt jorden. NorrlS 78 (c. 1770; om nedfallna barkstycken). Runeberg 1: 122 (1832).
b) (†) övergående i bet.: tunn skiva. Om aftonen kom jag till Järntböl, der sutto några qvinfolk och skuro sönder uti tunna flar Aspbark. Linné Ungd. 2: 31 (1732).
c) övergående i bet.: fnas, skräp. Hedborn 1: 151 (1835). (Myrorna) hvilka .. i stack draga allehanda flarn. Fries BotUtfl. 2: 15 (1852).
d) (fullt br. i högre stil) bildl. o. i jämförelser, i allm. för att beteckna ngt lätt l. bräckligt l. värdelöst o. d. At springia är iagh lätt som itt flarn. Forsius Spec. A 5 a (1620). Jag wil alle barn, söndersmåla som flarn. Kolmodinus Gen. D 8 b (1659). Lätt som ett flarn. Adlerbeth Hor. Od. 107 (1817). Trygga äro vi, fast ett flarn / blott är vår jordiska hydda. Söderberg Rytm. 84 (1907). — särsk.
α) i numera obr. förb. O! lemnen oss — vi äro barn, / Och våra lekverk och vårt flarn / Lät oss i ostördt lugn behålla! Lenngren (SVS) 2: 220 (1798). Han tingens väsen såg, ej deras flarn. Böttiger 2: 195 (1853, 1857). Låt bli de högas bjeffs och de förnämas flarn. Bäckström Lej. 74 (1875).
2) [specialfall av 1 a] fisk. ss. flöte för uppbärande av nät l. not användt stycke av bark, näver, kork l. trä. Linné Ungd. 2: 192 (1732). Arwidsson Strömm. 12 (1913). — jfr KORK-, MIDT-, MÄRK-, TRÄ-, ÄND-FLARN.
-SKRIKA, f. l. r. (flar-) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) fågeln Garrulus infaustus Lin., enskrika, lavskrika. Leijonflycht (1827). Ericson Fågelkås. 2: 40 (1907; anfört fr. Ångermanl.). —
(2) -TELN l. -TELNA. fisk. på nät: övre kantrep vid vilket flötena äro fästa. CUEkström hos Wright Fisk. Bih. 10 (1837). Arwidsson Strömm. 13 (1913).
1) till 1.
a) (†) tr.: tilltäppa (kärl l. dyl.) med propp av bark, korka. Juslenius 20 (1745). särsk. i förb. flarna igen. Sedan flarnas hålet (på fjärdingen) väl igen. Warg 330 (1755).
b) (föga br.) intr.: avfalla ss. flarn l. i form av flarn; särsk. i förb. flarna av. Färgen (på tavlan har) spruckit och delvis flanat av. Kjellin Troili 1: 84 (1917). jfr AVFLARNA.
2) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) fisk. till 2.
FLARNIG, förr äv. FLAROG, adj. (flaarog 1665)
1) (mindre br.) till 1; om träd: som har grov, sprucken o. avfallande bark; äv. om bark: lätt avfallande. Mörcka, flaaroga .. tallar. UHiärne Vitt. 165 (1665). Gellerstedt Gläntor 117 (1909).
3) (föga br.) bildl.: ytlig. Järta VSkr. 2: 527 (1828). Den flarniga parisiska s. k. boulevardpressen. VL 1907, nr 148 B, s. 1.
Spalt F 766 band 8, 1924