| Publicerad 1927 | Lämna synpunkter |
FÖRFÄRLIG förfæ4rlig, l. fœr-, i Sveal. äv. 032 (förfä´rlig Weste), adj. -are ((†) superl. -este Berchelt PestOrs. B 2 b (1589)). adv. = (†, Schroderus Os. 1: 202 (1635), Brenner Dikt. 2: 56 (1716)), -A (†, FörsprBib. (1541), Schultze Ordb. 1079 (c. 1755)), -E (†, Svart G1 27 (1561)), -EN (numera bl. arkaiserande, Schroderus Comenius 202 (1639), Schulthess (1885)), -T.
1) som väcker l. är ägnad att väcka förskräckelse l. fasa, fasaväckande, fasansfull, förskräcklig, gruvlig, gräslig, ryslig, hemsk; äv. (numera i sht i högre stil) övergående i bet.: fruktansvärd (på grund av stränghet l. grymhet l. våldsamhet o. d.); numera nästan bl. om sak. Förfärlig i sin vrede. Thet är itt gräseligit och förfärligit ting med sådana eedher. OPetri 4: 381 (1539). Then förfarliga store Goliath. Rudbeckius Starcke C 7 b (1624). Wij tänkte hwart ögneblek att blifwa af den förfahrlige stormen kastade inn opå Gottlandh. Dahlberg Dagb. 22 (c. 1660; uppl. 1912). Förliden natt — den natten var förfärlig. Tegnér (WB) 5: 58 (1825). Och det är förfärligt att blott höra, det konungens hela öde berott på en enda man. Carlstedt Her. 3: 23 (1833). En stor förfärlig jätte. Lovén Folkl. 109 (1847). Samma seniga armar .., / Som gett de förfärliga huggen. Snoilsky 3: 26 (1883). Den förfärliga sjukdomen (dvs. koleran). De Geer Minn. 1: 183 (1892). — särsk.
a) i numera knappast br. anv. (jfr b). Gudh är .. en stoor Gudh mechtugh och förfärlighen. 5Mos. 10: 17 (Bib. 1541). I konung Carl X:s tid (var) vår flotta .. förfärlig. GJEhrensvärd Dagb. 1: 180 (1776). Den förfärlige. Thomander Pred. 1: 111 (1849; om Gud).
b) (numera knappast br.) farlig. Stiernhielm Virt. 1 (1650, 1668). Lacedèmon återvann sin förra makt, blifvandes förfärligt för alle Greker. Dalin Montesquieu 20 (1755). Huru menlöst än detta djur i lifstiden varit, blef det dock, sedan det blifvit kyrkogrim, förfärligt, särdeles för alla onda menniskor. Lovén Folkl. 102 (1847).
c) (vard.) med försvagad bet.: obehaglig, besvärlig, ”otrevlig”; numera i sht i attributiv ställning. Usch, han är förfärlig att ha att göra med! Skulle jag beskrifva dig denne Herren, min Läsare, så blefvo jag både ledsam och förfärlig. Dalin Arg. 1: 158 (1733, 1754). Nu kommer den där förfärliga gumman Harju igen! Nordström Lumps. 126 (1910).
2) (†) ss. adv.: med fasa l. skräck. Ryttarne (·som så förfärlige rymde·) rände på sitt eget fotfolk. Svart G1 27 (1561).
3) [jfr motsv. anv. av FASLIG, FÖRSKRÄCKLIG, RYSLIG] (i sht vard.) med begreppet om förskräckelse o. d. försvunnet: ofantlig, övermåttan stor, oerhörd; ofta ss. adv.: mycket, oerhört, ”förskräckligt”. Förfärli många bemärkelser. Columbus Ordesk. 28 (1678). Uthi Fötterne hade hon .. ett förfärligt klijande. Hiärne Suurbr. 192 (1680). Förfärliga stor. Schultze Ordb. 1079 (c. 1755). De förfärliga tackjernsblocken .., hvilka .. borras till kanoner. Almqvist DrJ 260 (1834). En förfärlig hop (dikter). Sturzen-Becker 1: 65 (1861). Vi blef förfärligt goda vänner allihop. Geijerstam Aldrig 6 (1891). Svensken är .. förfärligt rädd att i sitt uppträdande inte verka som en europeisk kulturmänniska. Nilsson FestdVard. 33 (1925).
Spalt F 2688 band 9, 1927