| Publicerad 1927 | Lämna synpunkter |
FÖR- ssgr (forts.):
-SUPA040 (jfr anm. 2:o sp. 2313), v. [efter nt. versupen l. t. versaufen; jfr (ä.) d. forsuppe]
1) (†) till II 1 a ϑ: göra av med (pänningar o. d.) på superi, supa upp; äv. allmännare o. oeg.: göra av med (pänningar) i sus o. dus. (Han) försuper mången godh Pänning i Brännewijns och Ölekrogar. Leuchowius Zader 222 (1620). I Borgare .., som igenom Dobblande, Fråssande och Swäljande försupen edert Goda. Fernander Theatr. 125 (1695). Björn Pap. 43 (1794).
2) (numera bl. ngn gg tillf.) till II 1 c γ: refl.: supa för mycket, supa sig full; supa sig fördärvad. Lind (1738). Schultze Ordb. 5198 (c. 1755). Den som föräter sig, eller som försuper sig, förstår hvarken att äta eller dricka. Hagdahl Kok. 94 (1879). —
-SUPEN040 (jfr anm. 2:o sp. 2313), p. adj. -et; -ne, -na; -nare (i bet. 2). [eg. p. pf. av FÖR-SUPA 2; jfr ä. d. forsuppen, t. versoffen]
1) (†) som supit sig full, drucken, berusad; jfr FÖR-DRUCKEN 1. Linc. (1640; under udus). särsk. bildl.: berusad (av högmod). Hin stackaren war rede så försupen aff högmodh, att (osv.). Svart G1 138 (1561).
2) (ngt vard.) (kroppsligen o. andligen) förstörd av dryckenskap, hemfallen åt superi; äv. i överförd anv., om tillstånd o. d.; jfr FÖR-DRUCKEN 2. Han är alldeles försupen. Scherping Cober 1: 316 (1734). När .. (det svenska folket) börjar besinna sitt försupna tillstånd. Palmær Eldbr. 123 (1854). En försupen stackare. Lagerlöf Berl. 1: 261 (1891). (†) om levnadssätt: supig. Ett sådant yppigt, försupit, och säkert fördt lefwerne. Isogæus Segersk. 407 (c. 1700).
Avledn.: försupenhet, r. l. f. till FÖR-SUPEN 2. Lind (1749; under vertrunckenheit). Näsor och kinder förfrösos och gåvo ägarna ett falskt sken av försupenhet för hela livet. Didring Malm 2: 316 (1915). —
(II 3) -SURA, v. -ade [till SUR] (†) eg.: göra sur(are); bildl.: förbittra (ngns kval). Dahlstierna (SVS) 81 (1697). —
(II B) -SURNA, -ing. (†) intr. o. i pass. med intr. bet.: surna. Thu vilt och så tenckie till att lathe bryggie någre lester skipzöll och väll bägst (dvs. beskt), så atth thet kan liggie någett fram på sommeren och icke försurnes. GR 20: 178 (1549). Möller (1790). Heinrich (1814).
-SUVEN, se FÖR-SOVEN.
Spalt F 3299 band 9, 1927