för- | SAOB

Publicerad 1928

FÖR- ssgr (forts.):

(I 2) FÖR-TUR3~2. (i fackspr.) om det förhållande att ngn är berättigad till viss förmån o. d. tidigare än en annan l. har företrädesrätt till ngt framför en annan, l. att ngt skall upptagas till behandling o. d. tidigare än ngt annat. Lastfartyg, bogseradt af ångfartyg, åtnjuter enahanda förtur som bogserande ångfartyg. SFS 1891, Bih. nr 38, s. 3. Generalstabsofficerares förtur vid befordran till regementsofficer. NDA 1913, nr 105, s. 4.

Ssg: förturs-rätt, r. l. m. (i fackspr.) Vid genomgående af sluss eller bro (äger) ångfartyg, som uteslutande eller hufvudsakligen förer passagerare, .. förtursrätt framför alla andra fartyg. SFS 1891, Bih. nr 38, s. 3. —

(II 2 c; jfr II 3 c) -TURKA040 (jfr anm. 2:o sp. 2313), v. -ade; -ning. [till TURK (o. TURKISK)] (mindre br.) förvandla till turkisk, sätta turkisk prägel på. Upsala 1920, nr 216, s. 5. Östergren (1924; angivet ss. mindre vanl.).

Ssg: förturknings-strävan. Östergren (1924). —

(II A) -TUSCHA, v. -ade. [av t. vertuschen, hemlighålla, bildat till interj. tusch, ”tss”, ”tst”, tyst; jfr FÖR-TYSSA] (†) förtiga, hemlighålla. Sanningen torde blifva förtuschat. BOxenstierna (1692) hos Loenbom SvArch. 2: 136. Hiärne 2Anl. 300 (1706). —

(II B) -TVIA. (-tvija) (†) bespotta (ngn l. ngt). Fulvia (lade) .. Ciceronis Huffwud vthi sitt Skööt, försmädde, förtwijade och bespottade thet. Schroderus Albert. 4: 145 (1638). Lind (1749). —

(II 1 a β, b α) -TVINA040 (jfr anm. 2:o sp. 2313), -else o. -ing, se avledn.

1) (i sht i skriftspr.) intr., om organism l. del av organism: (gm brist på näring) småningom förminskas l. hopkrympa l. förvissna, tvina bort; äv. i allmännare anv.: småningom förlora sin livskraft, avtyna, tyna bort; i p. pf. ofta mer l. mindre adjektiviskt: försvagad, avtärd, borttvinad, förvissnad. PPGothus Und. G 7 b (1590). Såsom takgräset om hethe sommaren förtvinner. RA 3: 14 (1593). Wij (måste) för hunger .. förtwijna. Stiernhielm Fred. 8 (1649, 1668). Körsbärsträd och vinbärsbuskar, .. (som) se små och förtvinande ut. LbFolksk. 395 (1868). Dessa små bleka, magra, .. nästan förtvinade varelser. Hierta-Retzius ArbStug. 156 (1897). Kroppsarbete är nödvändigt för musklernas utveckling till full styrka. Utan arbete förtvina musklerna. 2NF 33: 598 (1922). särsk.

a) i numera obr. anv. Thå .. (anden) tagher honom fatt faar han illa medh honom, och han .. förtwinar. Mark. 9: 18 (NT 1526; Luther: verdorret, Vulg.: arescit, gr.: ξηραίνεται). Theras kött skal förtwina mädhan the än nu stå på theras fötter. Sak. 14: 12 (Bib. 1541; Luther: verwesen, Vulg.: tabescet, gr.: τακήσονται). (Vindarna) fächta ganska skarpt så Tåg och Takkel hwjner / Och ängzla mången så at han hårt näär förtwjner. Spegel GW 73 (1685).

b) (föga br.) tråna bort. Sidst skreew iahg huru then som gilliar måst förtwina. Lucidor (SVS) 122 (1669). Den där stackaren går bestämdt och förtvinar för den damens skull. Wulff Dante 79 (1897).

c) mer l. mindre bildl.: avtyna, borttyna. Jordbruket förtvinar, sedan åkrarnes bördighet icke genom vanlige medel kan befrämjas. Fischerström 2: 446 (1780). Själen utan känslor skulle förtvina likasom kroppen utan rörelse och luften utan vindar. Franzén Tal 478 (1794, 1835). Det är .. sant, .. att ett skriftspråk, som ringaktar denna sin moder (dvs. talspråket) och alltför mycket skiljer sig ifrån henne, snart förtvinar. Claëson 2: 242 (1857). särsk.

α) (†) förgå, försvinna. Ehwad i thenne Werld at wara Glädhie skijner (dvs. synes vara glädje), / Thet doch vthi een hast alt som en Röök förtwijner. Palmcron SundhSp. 199 (1642). Spegel GW 34 (1685).

β) (föga br.) om krafter: (småningom) avtaga l. försvagas l. mattas. Dalin Arg. 2: 31 (1734, 1754). Jag såg hans krafter tyst förtvina. CVAStrandberg 3: 287 (1854).

2) (föga br.) tr.: komma (ngt) att förtvina. Almqvist DrJ 2 (1834). bildl. Den makt, som älskar att förtvina / hvad den själf till sol och lycka bragt. Fröding NDikt. 156 (1894).

Avledn. (till FÖR-TVINA 1): förtvinelse, f. (†) förtvining. Ledamothens förtwijnelse. Månsson Åderlåt. 49 (1642).

förtvining, r. l. f. Dalin Arg. 2: 31 (1734, 1754). Denna sjukdom utmärker sig genom en småningom skeende förtvining (atrofi) af musklerna. Hallin Hels. 2: 247 (1885). Rydberg Myt. 1: 534 (1886). jfr MUSKEL-FÖRTVINING. särsk. bildl.; jfr FÖR-TVINA 1 c. Aldrig visade .. (detta lärovärks öden) en förtvining eller ett förfall, hvarföre ingen bot eller hjelp gafs. Frey 1845, s. 113. Tavaststjerna NVers 109 (1885). —

(II B) -TVINGA. [fsv. forthvinga; jfr d. fortvinge, t. verzwingen] (†)

1) tvinga, kuva. Någre aff the älende .. Systrer j Wastena Closter ingiffne äre, wåre ther gärne vthe .. (hellre) änn att bliffwe ther inne .. inneluchte, och förtwinges vnder slige oppenbare falske, skinachtige Gudtz tieniste och Closterleffnett. GR 16: 640 (1544).

2) utmatta, göra ”medtagen”. Riked (är) .. förtwingat med nya aalegninga. GR 1: 27 (1521). RA 1: 354 (1544). jfr: (Lat.) Confici cura .. (sv.) fförtuingas. GlTer. 7 (c. 1550). —

-TVIVEL. [jfr ä. d. fortvil] (†) vbalsbst. till FÖRTVIVLA.

1) till FÖRTVIVLA 2: förtvivlan (se d. o. 2). OPetri 2: 189 (1528). Ps. 1536, s. 91.

2) i ssgr, ss. förstärkningsord: ”ärke-”; jfr FÖRTVIVLA 4 d.

Ssgr (†): förtvivel-aktig. 1) till FÖR-TVIVEL 1: förtvivlad (se FÖRTVIVLA 4 a). Menniskian blijffwer jw lengre jw ängslijgare och förtwiffuelactigare. L. Petri Gothus Tröstb. 116 a (1564). 2) till FÖR-TVIVEL 2: ”ärke-”. Schroderus Dress. 277 (1610). Then förtwifwelachtige Bofwen. Dens. Os. 1: 383 (1635; lat.: furcifer nequissimus).

-skalk. till FÖR-TVIVEL 2: ärkeskälm. (Lat.) S(c)eleratus (sv.) fför tuiuel skalk. GlTer. 5 (c. 1550). —

-TVIVELSE, se FÖRTVIVLA avledn.

Spalt F 3459 band 9, 1928

Webbansvarig