| Publicerad 1928 | Lämna synpunkter |
GISSEL jis4el, sbst.1, n. (Sahlstedt (1757) osv.) l. (numera föga br.) r. l. f. (Joh. 2: 15 (NT 1526), SAOL (1900)) ((†) m. Lind (1749), Berndtson (1880; jämte n.)); best. gisslet, ss. r. l. f. gisseln ((†) -elen Vinterbl. 1853, s. 75; gisslen Syr. 28: 17 (Bib. 1541), Scherping Cober 1: 265 (1734)); pl. =, ss. r. l. f. gisslar; förr äv. GISSLA, r. l. f.; best. -an; pl. -or (Petreius Beskr. 2: 213 (1614), BrefNSkolH 219 (1811)) l. -er (OPetri Clost. A 4 a (1528)); förr äv. GISSLE, sbst.1, anträffat bl. i oblik kasus.
1) urspr.: spö, käpp; piska; särsk. om ett slags piska (för bestraffning l. botgöring) bestående av (korta) läderremmar (med inflätade metallstycken) som sitta på ett kort skaft; äv. om annat liknande redskap för bestraffning l. botgöring; vanl. i fråga om äldre o. utländska förh. Thå giorde han ena giszl aff togh, och dreeff them alla vth aff templet medh fää och fåår. Joh. 2: 15 (NT 1526). (Den ridande) bondenn slog effter Laris medh sijnn gesl. TbLödöse 491 (1603). The som fångades .. bleffuo ynkeligen slagna medh piskor och gislor. Petreius Beskr. 2: 213 (1614). Furien stum, när Orpheus lyran rörde, / Fällde gisseln ur sin hand. Ingelman 180 (1828, 1843). En af dessa korta gislar eller knutpiskor med flera hvassa snärtar, hvilka brukades vid stränga botöfningar. Topelius Vint. III. 1: 197 (c. 1865, 1896). — särsk. i mer l. mindre bildl. anv.; ofta: plågoris; plåga, straff. Han skal skyla tigh för tungonnes giszl. Job 5: 21 (Bib. 1541). Ofta svänger St. Posten gisslet öfver religiösa skalder. Ljunggren SVH 1: 91 (1873). Svedelius Lif 373 (1887). Det napoleonska gisslet blef .. till en väckelse och pånyttfödelse för folken. SvH IX. 1: 203 (1909). Allt tyngre späkelsernas gissel slår. Karlfeldt FlBell. 166 (1918). särsk. om person. Attila, Guds gissel. Fadren och Sonen: bägge tappre hieltar, och Turckens giszlar. Isogæus Segersk. 641 (c. 1700; om de båda härförarna Corvinus i Ungern). Herr Åke Johansson .. tillfogade Danskarna så stora förluster, att han allmänt kallades Danmarks gissel. Fryxell Ber. 2: 223 (1826).
2) (†) bärgv. inloppskanal l. öppning varigm gjutmetallen flyter in i gjutformen; jfr INGÖTE; äv. om tapp i gjutgodset efter denna kanal. Rinman (1788). JernkA 1847, s. 164.
3) [jfr lat. flagellum i samma anv.] zool.
a) (numera mindre br.) koll., om de leder å en insekts antenn som befinna sig utanför det ställe där denna krökt sig. Marklin Illiger 245 (1818). Thorell Zool. 2: 404 (1865). Rebau NatH 1: 681 (1879).
b) om grövre flimmerhår (cilie) som uppträder enstaka l. i mindre antal. En eller flera svängtrådar eller s. k. gissel. Thorell Zool. 2: 476 (1865). Wallengren (o. Hennig) 2: 35 (1911).
(3 b) -DJUR. zool. individ l. art tillhörande den grupp av encelliga djur vilkas kropp är försedd med gissel, flagellat. Stuxberg (o. Floderus) 1: 573 (1901). —
-KAMMARE. (gissle- 1648)
(1; jfr 3) -SKORPION. zool. skorpionliknande spindeldjur av ordningen Pedipalpi Latr., som har första paret fötter mycket förlängda (o. liknande piskor). Thorell Zool. 2: 388 (1865). —
(1) -SLAG. äv. bildl. Kolmodin Liv. 1: 68 (1831). Ja, driv oss samman med gisselslag, / och blåaste vår skall knoppas. Heidenstam NDikt. 17 (1915). —
B (†): (1) GISSLA-SKAFT. piskskaft? (Han) tog it par kniffuer som remar woro i slidena, oc hengde på it gissla skafft. VRP 1611, s. 235.
C (†): GISSLE-KAMMARE, se A.
Spalt G 432 band 10, 1928