| Publicerad 1929 | Lämna synpunkter |
GLÖD glø4d (enl. Moberg Gr. 99 (1815) ”i dagliga umgänget” glö), r. l. f. (Jes. 44: 12 (Bib. 1541) osv.; m. Lybecker 222 (c. 1715), Linder Regl. 93 (1886; jämte n.)) l. (i bet. 1 a utom i södra Sv. vanl., i andra bet. sällan) n. (Joh. 21: 9 (NT 1526; i bet. 1 a), Hildebrand MagiaNat. 247 (1654; i bet. 1 b), Böttiger 2: 263 (1857; i bet. 3 a) osv.); best. -en, ss. n. -et; pl. -er40, äv. 32 (Linc. L 4 b (1640) osv.), ss. n. = (Joh. 21: 9 (NT 1526) osv.) ((†) -ar Månsson Åderlåt. 23 (1642), Bellman SkrNS 2: 10 (1764); glö(ö)r Österling Lärops. 125 (1724), Törngren Artill. 3: 129 (1795: glörna, best.); ss. n. glön Rålamb 13: 80 (1690)).
a) glödande stycke av ngt brinnande (l. utbrunnet) ämne, i sht kol l. ved; i pl. ofta övergående i bet. b. Han tände pipan med ett glöd från brasan. Maka i hop glöden (l. glöderna) på härden. Het, röd som ett glöd. När the wåro stighne vppå landit, sågho the ther wara lagdha glödh, och en fisk ther vppå, och brödh. Joh. 21: 9 (NT 1526). Stecka .. på itt halster eller glödar. Månsson Åderlåt. 23 (1642). Sachta eld af glör. Broocman Hush. 6: 49 (1736). Vigg gick till spiseln, der några falnande glöd lågo i askan. Rydberg Vigg 4 (1875). Heidenstam Svensk. 1: 193 (1908).
b) koll.: samling av glöd (i bet. a), glödhög; stundom närmande sig l. övergående i bet.: (nästan) utbrunnen eld l. brasa o. d.; ofta svårt att skilja från pl. av a. Steka på glöd. Röra om glöden i ugnen. Bränna ngt, brinna till glöd. Glöden glimmar (ännu) under askan; äv. bildl. (jfr 3 a). Jes. 44: 12 (Bib. 1541). Tagh Paradijszträdh, .. Lavendel .., Enebarck .. och blanda det småt ihoop, lägg lijtet på een Glödh, och lät Röken gå up i Näsan. Lindh Huuszapot. 38 (1675); möjl. till a. Från härden vid ugnen / Spred en sprakande glöd den behagliga hettan. Runeberg 1: 3 (1832). Abu Jussuf .. putsade glödet på sin gurglande vattenpipa och försjönk i sitt arbete. Heidenstam Vallf. 8 (1888). Steka äpplen i glöden. Linder Tid. 68 (1924). — (†) Theris fiender brende theris land j glödh (dvs. till aska, i grund). Svart Gensv. E 4 b (1558).
2) i utvidgade o. överförda anv.
a) eld, bål; numera bl. arkaiserande, i uttr. helvetets glöd o. d. (äv. ss. svordom). Sy alskons nödh, / mz heluetis glödh, / thz warder iach therfore lijda. Ps. 1536, s. 25. För eder (dvs. Habors) skul lägz och hon (dvs. konungadottern) på glöö. Messenius Sign. 29 (1612). Helwete! hwar är tin glödh? Ps. 1695, 170: 5; jfr Ps. 1819, 109: 5. Helvetets glöd! Häng dem! Strindberg SvÖ 2: 294 (1883).
b) (i vitter stil, i sht i poesi) sken l. ljus som utstrålar från ngt som glöder (l. brinner); ofta allmännare: glödande sken l. färg, (glödande) rodnad, ”brand”, ”eld”; äv.: glödande färgprakt o. d. Kinderna brunno som morgonens glöd. Stagnelius (SVS) 3: 103 (1817). Purpurns glöd. Carlén Repr. 241 (1839). Så såg han tvänne män. En dunkel glöd / uti den enes ögon brann och brände. Lybeck Dikt. 1: 158 (1890); jfr 3 b. Det sista han såg i den slocknande glöd. Fallström VDikt. 2: 41 (1891, 1899). Rundt om blott hvitt. De sista glöden / af färgen runnit ur. Ekelund Mel. 11 (1902). — jfr AFTON-, ALP-, FÄRG-, MORGON-, PURPUR-, VÄSTER-GLÖD m. fl.
c) (i sht i vitter stil) hetta som utstrålar från en glödande kropp (solen, en brasas glöd o. d.); ofta allmännare: mycket stark l. våldsam hetta, brännande hetta, ”brand”. Må ej nattens frost dig nå, / Dagens glöd dig skona! BEMalmström 6: 57 (1842). Febereldens glöd. Rydberg Faust 31 (1876). Det ligger öfver (den fornindiska) diktens (dvs. Ratnāvalī’s) .. glada färger glöden af en sol, som är varmare än vår. Andersson Ratn. 5 (1892). När ugnsdörrarna öppnas sveder glöden ens skinn. Zilliacus Hågk. 58 (1899). — jfr FEBER-, SOL-, SOMMAR-GLÖD m. fl.
d) (numera mindre br.) abstraktare, i uttr. (vara, stå, komma o. d., förr äv. gå) i glöd, vara resp. komma i glödning l. glödande tillstånd, (börja) glöda; äv. mer l. mindre oeg. o. bildl. (jfr 3). Hans kinder stå i glöd och glans. Stenbäck Dikt. 44 (1840). Såvida man ej, under striden med sitt forna jag, går i glöd och kreverar. JGRichert (1841) hos Warburg Richert 2: 103. Många tecken visa, att djupt under våra fötter är hela jordens inre i glöd. Topelius Lb. 1: 155 (1860). (Kox-)massan kommer i glöd. JernkA 1866, s. 346.
3) i bildl. anv.
a) i bildl. uttr. som nära ansluta sig till bet. 1. Om du kan .. plåcka bästa Glöden under din Gryta. Dalin Arg. 1: nr 41, s. 4 (1733). Partilågans utbrott var hämmadt, men dess glöd låg osläckt under askan. Adlerbeth Ant. 1: 9 (c. 1792). Blås åter på den (kärleks-)glöd som brunnit, / och säg mig: liten lefver än. Tegnér (WB) 7: 41 (c. 1838). Så länge ännu ett glöd av det oändliga livet döljer sig i läror och dogmer. Segerstedt Händ. 63 (1926). — särsk.
α) (†) i uttr. falla såsom l. samla glöd(er) på ngns huvud o. d., falla ss. resp. samla ”glödande kol” på ngns huvud. Kellgren 1: 214 (1785). Välgerningar din ovän gör, / Dock ej i afsigt till att samla / Uppå hans hufvud heta glö’r. Lidner SednSkr. 55 (1788).
β) (numera mindre br.) i uttr. stå, förr äv. ligga (som) på glöd(er), befinna sig i en brydsam belägenhet l. i ängslig väntan l. ovisshet, vara ytterst ivrig l. orolig o. d.; jfr GLÖDA I 1 b β. Jag har nu en vecka legat på glöd. Kellgren (SVS) 6: 260 (1790). Jag står på glöd; till saken! Hagberg Shaksp. 6: 141 (1849). Östergren (1925).
b) (i sht i vitter stil) i friare bildl. anv.: häftighet, våldsamhet, eldighet (i känslor o. d.); glödande känsla l. känslor, (brinnande) lidelse, passion; brinnande iver l. åtrå l. nit, entusiasm. Känslans, fantasiens glöd. Tin Wisdom o min sköne mö, / Haar i mitt bröst vptändt een glö. Messenius Disa 22 (1611). Det är en vulcanisk glöd på djupet (av den oreflekterade tron), men icke dagens klara och värmande låga. Melin JesuL 1: 82 (1842). Hans dikt har Spansk färgton och glöd. Wirsén i 3SAH 2: 597 (1887). Han vin ock frukter sjunger / att släcka själars hunger / ock törstig andes glöd. Forsslund Arb. 31 (1902). — jfr FRIHETS-, HJÄRTE-, KÄNSLO-, KÄRLEKS-, TROS-, UNGDOMS-GLÖD m. fl.
-BÄCKEN. (glöd- 1681 osv. glöde- 1625) (numera bl. tillf.) fyrfat. HG2AH 149 (1625). Hedin Pol 1: 403 (1911). —
-ELD. eld som utgöres av glöd, sakta glödande eld. Månsson Åderlåt. 159 (1642). (Pannan) måste stå på en lagom glöd-eld. Warg 393 (1755). Benedictsson Ber. 104 (1887). —
-HET, adj.; adv. -hett. [fsv. glöþheter]
1) i eg. bem.: upphettad (ända) till glödning, glödande; ofta i allmännare o. försvagad bet.: het som (ett) glöd, glödande het, brännande het. Den glödheta stenläggningen. Solen brände glödhett. En glödhet sommardag. Itt glödhett Jern. Hildebrand MagiaNat. 84 (1654). Denna rätt måste förtäras glödhet. Hultenberg Lothar Span. 167 (1921).
2) bildl.; ofta (jfr GLÖD 3 b o. GLÖDA I 3 b): häftig, våldsam, lidelsefull, passionerad. Med högröd kind och glödhet blick / Han häftigt genom hopen gick. Arnell Scott 173 (1829). (Den franska oppositionens) glödheta hat mot Napoleon. BL 15: 212 (1848). Högberg Baggböl. 2: 33 (1911). —
-HETTA, r. l. f.
1) i eg. bem.; äv. allmännare: glödande hetta; jfr -HET 1. Lucidor (SVS) 445 (1674). En glödhetta, reflekterad från den gula ökensanden. Estlander KonstH 141 (1867).
2) bildl.; jfr -HET 2. Ett hjerta, som .. alltid varit varmt, stundom ända till glödhetta. Hwasser VSkr. 1: 219 (1847). Thyrén 1AkadTal 107 (1916). —
-HETTA, v. -ning. [fsv. glödhheta] (i sht i fackspr.) upphetta till glödning; äv. oeg.: starkt upphetta. Hennes ansikte blef småningom alldeles glödhettadt. Lindqvist Stud. 103 (1906). Rör av porslin .., som glödhettas. Stenfelt 185 (1920). —
-HOPPA, r. l. f. [sv. dial. glöhoppa, glöhupp] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) (bröd)kaka (förr äv. palt) gräddad (i panna) på glöd (l. på spiselhällen); äv. om halstrat rökt fårkött. Palt, stekt på glöd, kallas glödhoppa. NorrlS 1: 103 (1798). Hällbröd eller glödhoppor. Keyland Allmogekost 1: 34 (1919; i fråga om förh. i Halland). —
-HÖG, r. l. m. Juslenius 103 (1745). Tankfull satt .. köpmannen och stirrade ned i glödhögen efter den utbrunna elden. Melin VikSaga 101 (1910). —
-PANNA, sbst.1 (sbst.2 se under GLÖDA). fyrfat, fyrpanna. RA 2: 326 (1569). Norman GossLek. 216 (1878). —
-RAKA, r. l. f. [fsv. glödhraka] eldraka. VarRerV 28 (1538). Aken Eldsl. 44 (1797). Östergren (1925). —
-RÖD. eg.: röd på grund av upphettning till glödning, rödglödgad; ofta i mer l. mindre utvidgad l. oeg. anv.: glödande röd, röd som (ett) glöd, starkt l. lysande röd; äv. bildl.: glödhet (se d. o. 2). Med glödröda kinder. Göra Jern fast och gifftigt. Gör thet först glödh rödt, sedan vtsläck thet i Olander Safft. Hildebrand MagiaNat. 253 (1654). Två stora buskar Hybiscus med glödröda blommor. Bremer NVerld. 3: 239 (1854). Glödröd lidelse. Östergren (1925). —
-SKEN. (i sht i vitter stil) sken från glöden i en ugn o. d. Carlsson .. såg i glödskenet ett lurfvigt hufvud. Strindberg Hems. 19 (1887). Benedictsson Ber. 232 (1888). —
-SKYFFEL. liten skyffel (av järn l. mässing) som användes till att maka glöden (bränderna) i en ugn o. d.; eldskyffel. Lind (1749; under glut-schauffel). Östergren (1925). —
-STEKA. steka på glöd; i sht i p. pf. Glöd-stekt kiött. Serenius F 1 a (1734). Glödstekta potäter. CGEstlander (1902) hos Runeberg 8: 189 (normaluppl.). —
-VARM. (mindre br.) glödhet; äv. oeg. o. bildl. CRBerch (1775) i 3SAH 28: 316 (bildl.). Messing, tomback (m. fl. metaller tåla icke) .. att arbetas glödvarma. Almroth Karmarsch 166 (1838). Ungdomar, som dansat sig glödvarma. Lagerlöf Jerus. 1: 127 (1901). —
-VIT. (mindre br.) vit på grund av stark glödning, vitglödgad; äv. oeg.: ”glödande vit”. En glödvit ugnsdörr. Ossian-Nilsson Barb. 159 (1908). En mörkblå strimma i norr bröt horisontens glödhvita linje. Nyblom FantH 36 (1910).
B (†): GLÖDE-BÄCKEN, se A.
Spalt G 622 band 10, 1929