| Publicerad 1929 | Lämna synpunkter |
GOSSE gos3e2, m.; best. -en; pl. -ar ((†) -er Bolinus Dagb. 49 (1670), EsTegnér (1798) hos Wrangel TegnKärlekss. 117; -a KKD 7: 68 (1704)).
1) barn av manligt kön (från födelsen till uppnåendet av kroppslig mognad), gossebarn; äv.: (ngns) son; jfr PILT, POJKE. VarRerV 16 b (1579). Till dätt sista barnet säger hon, att Nils i Mulesta är barnefaderen, huilken icke är (annat) än en gosze, och mente gemene man, att hon liuger på honom. ÄARäfst 64 (1596); jfr b. Små Gossar och små Flickor, kunna leda och föra stora Diwr. Botvidi 24Lijkpr. l 1 a (1619, 1628). Tedde var mammas ende gosse. Benedictsson Folkl. 152 (1884, 1887; om en ung jurist). När gossen vuxit upp till yngling. PT 1897, nr 88 A, s. 3. När de hade varit med om alla högtidsdagarna och vände hem igen, stannade gossen Jesus kvar i Jerusalem. Luk. 2: 43 (Bib. 1917). — jfr A-, ABC-, BARNHUS-, BOND-, DJÄKNE-, FLICK-, FOLKSKOLE-, GULD-, HONUNGS-, KOR-, LAPP-, NATTVARDS-, NEGER-, SKJUTS-, SKOL-, SMÅ-, STJÄRN-, SÖNDAGSSKOLE-GOSSE m. fl. — särsk.
a) (ss. enkelt ord numera knappast br.) om pojke som har anställning ngnstädes ss. elev l. lärpojke l. springpojke l. hjälpreda o. d. SthmHuvudb. 8/3 1577. KKD 7: 252 (1723). Krämaren .. fann Pamphilius värdig, at bli gåsse i sin bod. Dalin Arg. 2: 139 (1734, 1754). Gesällers och Gåssars antagande och förafskedande blir .. (boktryckarens) ensak. ASScF VIII. 2: 216 (i handl. fr. 1758). Lindfors (1815). Klint (1906). — jfr APOTEKS-, BOD-, HANDELS-, KOCK-, KOPPARSLAGAR(E)-, KÖKS-, LÄR-, SKEPPS-, SPRING-, TJÄNST-, TRÄDGÅRDS-GOSSE m. fl.
b) i utvidgad anv. (jfr 2), om ung man, yngling; särsk. för att framhålla vederbörandes ungdom l. oerfarenhet o. d. Thet som mäst är af nöden: at Academien blifwer wäl försörgd med gode, lärde och alfwarsamme Män, och icke med goszar och oförsökte personer. Stiernman Riksd. Bih. 267 (1609). Han, som härom da’n var här? Det är ju unga gossen bara? Envallsson FalskSvartk. 11 (1792). Vad han ändå är för en väluppfostrad gosse, den där Jonas! Bergman JoH 299 (1926). — särsk. (vard. o. skämts.) i uttr. mammas gosse, om bortklemad yngling (som icke är van att sköta sig själv). Jolin (1863; i boktitel). Det tar .. sin rundliga tid (i rekrytskolan) att sätta tåga i kroppen på en hop gnällstakar och mammas gossar, som jämt hänga läpp. Hedin 1Varn. 50 (1912).
2) i allmännare anv. (jfr 1 b), om mansperson, oberoende av hans ålder.
a) (eg. av överordnad, lärare, chef o. d. användt om l. till) lärjunge l. underlydande; särsk.: krigare, buss (se BUSS, sbst.1 3 b); i sht i pl. Loenbom Stenbock 3: 82 (cit. fr. 1712). Kämpenäs-Hilmer var en oförliklig Man och hade käcke gåssar omkring sig. Dalin Arg. 2: 211 (1734, 1754). Ur vägen, Moscoviter, / friskt mod, I gossar blå. Tegnér (WB) 3: 66 (1818). WoH (1904). — jfr BEVÄRINGS-GOSSE.
b) (ngt vard.) vid förtroligt, kamratligt l. smeksamt, ävensom hotfullt tilltal l. omnämnande. När de så gingo af och an på gatorna, uppmanade Madtz sina kamrater sålunda: ”Käre guszar, blifuer här ståendes.” BtHforsH 3: 167 (1641). Galotti (till sig själv) .. Man kommer. Lugn, gamla gosse, lugn! Fahlcrantz Lessing Galotti 110 (1821). Vi har för längesedan lovat bort .. (sekreterarplatsen) till unge Franz Schultze — stackars gosse, han är nygift och behöver verkligen den lilla tillökningen. Fröding ESkr. 2: 163 (1894). Nordström Landsortsb. 153 (1911). jfr HEDERS-GOSSE. — särsk. (†) i uttr. fattig gosse, fattig stackare. JTorslow (1704) hos Cavallin Herdam. 4: 68. Iag tror honom wara alt för raisonable .. til att förtycka, att mig fattig gåsse denne nåden är wederfaren. KKD 6: 51 (1708). VDAkt. 1795, nr 466.
c) (vard.) närmande sig bet.: ”gynnare”; i sådana (ironiska) uttr. som en snygg l. ljus l. fin, förr äv. täck gosse o. d. Hvad kap för dessa täcka gossar (dvs. tullbetjänterna), / När förgårs afton vid Norrtull / Man mina varor vackert lossar. Kellgren 2: 176 (1781). Då herr Kruckman gått, sade Moje Kessler för sig själf: — En snygg gosse, det där! Nordström Landsortsb. 33 (1911).
d) (†) i uttr. vara gosse till (att göra ngt), vara ”karl” till, kunna (göra ngt). En af de unga herrarne föreslog då Posse, att han .. skulle draga fingerkrok med Stålarm. ”Ja, det är jag gosse till”, sade denne. Schück FUpsala 82 (cit. fr. c. 1636).
3) (i sht i folkligt spr.) ngns älskade, fästman. En bondflicka finner ett så stort behag i en visa, att hon tar den som en alltför vacker skänk af sin gosse. Thorild 3: 32 (1791). En rangerad Stockholmspiga har naturligtvis en fästman. .. Denna fästman kallar hon sin ”gosse”. Sturzen-Becker 2: 45 (1844, 1861). Wulff Leopardi 201 (1913).
4) i överförd o. bildl. anv. — särsk.
a) (vard.) smeksamt (l. lugnande) till (äv. om) djur, särsk. häst l. hund (av hankön). Der begynte .. (bonddrängarna) med .. tjå, tjå min gosse — och flere dylika uttryck som brukas när man vill sakta .. en häst. Palmstjerna Snapph. 2: 202 (1831). ”Se så, se så, gossen min,” sade pastorn, då (hunden) Trogen lade sina väldiga tassar mot hans bröst. Roos Helgsm. 1: 22 (1896). Quiding Hvidehus 182 (1899).
b) i uttr. gossen i det gröna, örten Adonis autumnalis Lin., höstadonis, bloddroppe (se d. o. 2 b). Lilja FlOdlVext. 82 (1839). Svensson Kulturv. 212 (1893).
c) [jfr liknande anv. av uttr. vackra flickor (se FLICKA, sbst.1 6 d)] i uttr. vackra gossar, ss. benämning på ett slags (vadstena)spetsar. Knorring Axel 3: 74 (1836).
Sammansättningar (i allm. till 1). Anm. I benämningar på klädespersedlar o. d. förekomma ssgr med detta ord numera företrädesvis i affärsspråk, i priskuranter, annonser, modejournaler o. d.
-ANSIKTE~020. en gosses ansikte; ansikte som liknar en gosses. Kindblad (1871). (Holberg var) Liten .. till växten och hade ett skägglöst gossansigte, så att han af reskamrater ansågs för en pojke. Wieselgren Bild. 268 (1884, 1889). —
-ARTAD, p. adj. (goss- 1818. gosse- 1914) (föga br.) gossaktig. Atterbom FB 187 (1818). Vetterlund Skissbl. 303 (1914). —
-BARN, se B. —
(1 a) -DAGSVÄRKE~020. (i fackspr.) av pojke utfört dagsvärke. JernkA 1828, 1: 521. Smedman Kont. 4: 16 (1872). —
-EXPRESS. expressbyrå som utför paketforsling, budskickning o. d. med tillhjälp av pojkar. AdrKalSthm 1918, s. 19. —
-GESTALT. (goss- 1824 osv. gosse- 1908) (i sht i högre stil) en gosses gestalt; äv. i uttr. i gossgestalt. Atterbom LÖ 1: 108 (1824). Den lilla böjda, spensliga gossgestalten. Hallström VilsnFågl. 126 (1894). —
-HUVUD. pojkhuvud. —
-KÄRLEK. (goss- 1884. gosse- 1832—1884) (i sht i fråga om förh. i det gamla Grekland) jfr PEDERASTI. Carlstedt Her. 1: 136 (1832). Lagerlöf Theokr. 193 (1884). —
-LEK. (goss- c. 1755 osv. gosse- 1773—1910) (numera föga br.) pojklek. Schultze Ordb. 1463 (c. 1755). Kasta smörgås, en gosselek med uråldriga anor. 2NF 13: 1221 (1910). —
-NAMN. manligt förnamn, pojknamn, mansnamn. —
-PENSION. (goss- 1892. gosse- 1808) (†) privat (internat)skola för gossar; jfr FLICK-PENSION. DA 1808, nr 37, s. 12. Landsm. VII. 1: 44 (1892). —
-RÖST. gosses tal- l. sångröst. Wegelius Musikl. 2: 196 (1889). En klar gossröst. Forsslund Djur 56 (1900). —
-SLÖJD. (goss- 1903 osv. gosse- 1897) pedag. i skola. PT 1897, nr 203 A, s. 1. Arcadius Folksk. 200 (1903). —
-TID. (goss- 1898. gosse- 1894) (mindre br.) tid då ngn ännu är (var) gosse; jfr -ÅR. Jag hörde i min gossetid en landstrykare .. sjunga en trollsång. Rydberg Sing. 124 (1894). ASScF 24: Minnest. 5 (1898). —
-ÅLDER. (goss- 1883 osv. gosse- 1836—1906) jfr -TID. Jagt .. hörde till gosse- och ynglinga-ålderns mest älskade sysselsättningar. Strinnholm Hist. 2: 378 (1836). Böttiger i SAH 50: 382 (1874). —
-ÅR, pl. (goss- 1749 osv. gosse- 1763—1906)
1) till 1: pojkår; jfr -TID. Lind (1749). Den äldste och förtroligaste af mina ungdomsvänner ända från våra gossår. CGvBrinkman (1834) hos Wrangel BrinkmTegn. 289. Nyblom i 3SAH 13: 90 (1898).
2) (†) till 1 a: år varunder ngn har anställning som springpojke l. lärling o. d., läroår. Så snart en Gosse uttjent hos sin Husbonde, sina .. 5, 6, eller 8 Gosse-År, och .. blifver antagen til Dräng eller Bod-Sven. Regl. 3/8 1765, s. 4 a.
B (utom i -BARN, -BÖRD, -FÖDSEL numera bl. i högre stil): GOSSE-AKTIG, -ARTAD, se A. —
-BARN. (goss- 1749—1885. gosse- 1754 osv.) (företrädesvis i skriftspr.) barn av manligt kön, gosse. Lind (1749). Det af henne den 22 Julii 1789 framfödde .. gåssebarn. VDAkt. 1790, nr 277. På 100 flickobarn födas .. vid pass 105 gossebarn. Fahlbeck Ad. 2: 94 (1902). Herodes .. sände åstad och lät döda alla de gossebarn i Betlehem .., som voro två år gamla och därunder. Mat. 2: 16 (Bib. 1917). —
-BÖRD. (i fackspr.) framfödande av en gosse (l. gossar). Fahlbeck StatTyp. 34 (1897). Löwegren Hippokr. 2: 525 (1910). —
-DRÄKT, se A. —
-GESTALT, se A. —
-GLAD. glad o. obekymrad som en gosse; äv. i bildl. o. överförd anv. Rydberg Dikt. 1: 202 (1877, 1882). Den käcka, gosseglada fantasien. Schück Rom 2: 137 (1914). —
-HATT, se A. —
-HÅG. jfr -LYNNE; äv. bildl. Långsamt, men med friskaste gossehåg sträfvar konsten fram genom de tekniska svårigheter, som möta henne. Rydberg RomD 72 (1877). Cavallin Kipling Emir. 132 (1898). —
-KLASS, -KLÄDER, se A. —
-KÄRLEK, -LEK, se A. —
-LYNNE. om gosses lynne; optimism o. rik fantasi, ungdomlig idealitet o. d. Zeus, gif slägtet gosselynne, hoppfull håg och fantasi! Rydberg Dikt. 1: 39 (1876, 1882). Hildebrand StFolk 46 (1915). —
-MÖSSA, se A. —
-NÄVE. (enst.) pojknäve. Främst är jag fridens vän, men glädes äfven, / när ädelt sinne knyter gossenäfven. Rydberg Vap. 127 (1891). —
-NÖT, r. l. f. (†) bildl., i följ. ordspråksartade uttr. Nog har tu barnetändren släpt: / Nog har tu hunnit vt tin gåsse-nötter knäpt. Kolmodin QvSp. 1: 91 (1732). —
-PENSION, -SKOLA, -SLÖJD, -TID, -ÅLDER, -ÅR, se A.
Spalt G 769 band 10, 1929