Publicerad 1929 | Lämna synpunkter |
GRAMMATIK gram1ati4k, r. (f. Nordforss (1805)); best. -en; pl. (i bet. b) -er (Heldmann TySpr. 3 (1726) osv.); äv. (numera nästan bl. i bet. b, ngt ålderdoml. l. vard.) GRAMMATIKA gramat4i-ka, äv. 0302 (gramma´tika (l. gramattika) Weste, -màticka Dalin), r. l. f.; best. -an; pl. (i bet. b) -or (Swedberg Gr. Förrspr. 9 (1722) osv.).
i sht språkv. språklära; läran l. vetenskapen om språkets (i allm.) l. ngt visst språks byggnad l. utveckling, numera ofta uppdelad i: ljudlära, formlära (innefattande äv. syntax) o. betydelselära, l. (i sht vid mera elementär behandling): ljudlära, (egentlig) formlära o. syntax (jämte satslära); stundom innefattande rättstavning m. m.; förr äv.: konsten att rätt tala l. skriva ett språk. Svensk, tysk, latinsk grammatik. Historisk grammatik, läran om ett l. flera språks utveckling, språkhistoria, motsatt: deskriptiv l. beskrivande grammatik, avseende ett språks beskaffenhet vid en viss tidpunkt. Jämförande l. komparativ grammatik, historisk grammatik som jämför flera l. färre besläktade språk. Lundberg Paulson Erasmus 80 (1728). Man måste ju låta se, att man åtminstone förstår den Latinska, om ej den Svänska Grammatikan. Hof Skrifs. 257 (1753). Sahlstedt CritSaml. 94 (1759). Vettenskapen om reglorna för ett språk, kallas Grammatik. Tuderus Kiesewetter 128 (1806). Noreen VS 1: 47 (1903). — jfr MODERSMÅLS-, SANSKRIT-GRAMMATIK(A) m. fl. — särsk.
a) (numera bl. i fråga om förh. under antiken) allmännare: språkvetenskap, filologi; språkstudium. Nordforss (1805). 2NF (1908).
b) grammatik i skriftlig l. tryckt framställning, bok med grammatiskt innehåll, lärobok i grammatik. En kortt Svensk Grammatica. Swedberg (1722; boktitel). (Det) åligger .. (Sv.) Academien at utarbeta en Svensk Ordabok och Gramatica. 1SAH 1: 27 (1786, 1801). Tysk grammatik. Hjorth (1894; boktitel). — jfr DIALEKT-, SKOL-GRAMMATIK(A) m. fl.
-ORRE, r. l. m. (numera knappast br.) grammatikbock. Få stut för Grammatik-orrar. SP 1779, s. 1072. —
(b) -SKRIVARE. (grammatik- 1783. grammatike- 1728) (numera bl. tillf., skämts.) grammatikförfattare. Lundberg Paulson Erasmus 130 (1728). Mannercrantz EngSpr. 45 (1783). —
-STUDIUM. —
B (numera bl. tillf., skämts.): GRAMMATIKE-SKRIVARE, se A.
GRAMMATIKALISK, adj.; superl. -ast (tillf., skämts., i bet. 2, ss. adv. Almqvist AmH 2: 138 (1840)).
1) (numera knappast br.) som gäller l. har avs. på grammatiken, grammatisk, grammatik-. Grammaticaliske .. reglor. Bäckström FrSpr. Föret. 1 (1729). Den gamla grammatikaliska metoden af latinets inlärande. De Geer Minn. 2: 278 (1892). EHellquist i ArkNF 25: 354 (1909).
2) som står i överensstämmelse med l. följer grammatiken o. dess regler, grammatiskt riktig; i sht i fråga om ängsligt l. överdrivet noggrant iakttagande av grammatikens regler, ofta om talspråk som för nära ansluter sig till skriftspråket; förr äv., om översättning l. tolkning: i överensstämmelse med ordalydelsen, ordagrann. Wulf Köppen 2: LXIX (1799). Detta är väl ett Grammaticaliskt tolkningssätt; men meningen lider icke deraf till dess tydelighet. Ödmann StrFörs. 4: 289 (1822). Pfeiffer (1837). Rydberg Frib. 173 (1853, 1866). Hon .. talade .. grammatikaliskt. Söderberg Främl. 28 (1903). jfr O-GRAMMATIKALISK.
Spalt G 800 band 10, 1929