| Publicerad 1929 | Lämna synpunkter |
GRUFF gruf4, n.; best. -et; pl. =.
1) (föga br.) till GRUFFA 1: grymtande. I stians stank bland grisars gruff och grymtan. Procopé Ökn. 91 (1905).
2) (starkt vard.) till GRUFFA 2: gräl, träta, krakel, ”bråk”. Ställa till gruff med polisen. Kärngen .. kom här om dan i ett sånt helsickes gruff med en sumprunkare. HMolander i Landsm. 1: 619 (1881). jfr TORG-GRUFF.
Spalt G 991 band 10, 1929