Publicerad 1929   Lämna synpunkter
GRUFFA gruf3a2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE; GRUFFARE (föga br., Söderhjelm Runebg 2: 72 (1906)); jfr GRUFF.
Etymologi
[sv. dial. (Skåne, Hall.) groffa, gröffa, (små)grymta, småskrika; av ljudhärmande urspr., jfr GRUMSA, GRYMTA]
1) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) om svin: grymta; jfr GRUFF 1.
2) (starkt vard.) träta, gräla, ”grumsa”, ställa till krakel, ”bråka” (med ngn om l. för ngt, äv. på ngn). Man ska inte gruffa för småsaker. Det är för öfrigt mycket förnuftigt af Ryssland att inte gruffa. AB 1890, nr 41, s. 3. Nu ska vi inte gruffa längre. Agrell Sthm 86 (1892).
Avledn.: GRUFFIG, adj. (i sht i vissa kretsar, starkt vard.) till 2: fallen för att ”gruffa”, trätgirig, ”bråkig”. En något gruffig person. DN 12/12 1920, Söndagsbil. s. 2.

 

Spalt G 991 band 10, 1929

Webbansvarig