Publicerad 1929   Lämna synpunkter
GRUFT, r. l. f. (f. Nordforss (1805), Lindfors (1815)); best. -en; pl. -er (Hiärne Berghl. 433 (1687; rättat efter hskr.), Weste (1807; med uttalet -u`–)) (-ar Stiernhielm Cup. 4 (1649, 1668)).
Ordformer
(gruft 1649—1830. grunft Hiärne 2Anl. 161 (1706))
Etymologi
[av (mh)t. gruft, håla, grift, trol. av mlat. grupta, (m)lat. crupta, crypta (se GROTTA, KRYPTA), av gr. κρύπτη, betäckt gång, valv, till κρύπτειν, dölja (jfr KRYPTOGAM); jfr GRIFT]
(†)
1) grotta, håla, hål, grop, fördjupning (i sht i jordytan). Stiernhielm Cup. 4 (1649, 1668). På händer och fötter .. inkröp (han) uti en gruft på det så kallade Solberget. Ödmann Hågk. 97 (c. 1805; uppl. 1918). Florman Anat. 2: 110 (1830). jfr VATTEN-GRUFT.
2) grift. Frese VerldslD 86 (1714, 1726). De döde rese sig: och öpnes Gruft och Graf. Dens. AndelD 70 (1726).
Avledn.: GRUFTIG, adj. (†) till 1: nedsänkt i jorden, underjordisk. I gycklande skuggor, / Hvilka dhe gruftige håhl, Jordenes affgrund beboo. AWollimhaus Vitt. 11 (1672).

 

Spalt G 992 band 10, 1929

Webbansvarig