Publicerad 1929   Lämna synpunkter
GRÖNLANDS- grø3nlands~, äv. -lans~.
Etymologi
[ssgsform till GRÖNLAND, av isl. græn(a)land, av grænn (se GRÖN, adj. 2 d α) o. land (se LAND). Namnet enl. Are givet av den förste kolonisten för att locka till fortsatt kolonisation. Jfr GRÖNLÄNDARE, GRÖNLÄNDSK, GRÖNLÄNNING]
i ssgr: från l. på l. till l. utmärkande för Grönland; grönländsk.
Ssgr: GRÖNLANDS-DUVA. zool. simfågeln Mergulus alle Vieill., alkekung, rotges, isfågel. Nilsson Fauna II. 2. 2: 409 (1834). 3NF 1: 518 (1923). —
-FALK. zool. varieteten Falco rusticolus candicans Gmel. av jaktfalken (Falco gyrfalco Lin.). FoFl. 1907, s. 47. —
-FARARE, i bet. 1 m., i bet. 2 r. l. m.
1) resande till Grönland; särsk.: befälhavare l. besättningsman på grönlandsfarare (i bet. 2). Block MotalaStr. 28 (1708). Fries Grönl. 163 (1872).
2) fartyg som går i trafik på Grönland l. användes till valfångst i farvattnen däromkring. OSPT 1687, nr 33, s. 8. Af 60 Hollänska Grönlands-farare hafva 3 förolyckats. SP 1779, s. 967. Björkman (1889). —
-HUND. på Grönland förekommande hund(ras) använd ss. husdjur av de grönländska eskimåerna. NF 7: 70 (1883). —
-SJÄL, -SKÄL, se -SÄL. —
-STEK, n. sjöt. stek som begagnas att förena ändarna av två vid bogsering, varpning o. d. använda kablar l. grövre trossar. Dalin (1852). Öhrvall Knut. 62 (1908). —
-SÄL, äv. -SJÄL, m. l. r. zool. sälarten Phoca groenlandica O. F. Müller. Nilsson ÅrsbVetA 1829, s. 115. —
-VAL, m. l. r. zool. valarten Balæna mysticetus Lin., nordval, polarval. Linné SystNat. 39 (1748). VetAÅrsb. 1910, s. 230.

 

Spalt G 1220 band 10, 1929

Webbansvarig