Publicerad 1929   Lämna synpunkter
GUMSE gum3se2, sbst.1, i bet. 1 m. (l. r.), i bet. 2 r. l. m.; best. -en; pl. -ar.
Ordformer
(goms(z)e 1563—1682. gumse 1555 (: gumsar, pl.) osv. gumpse 1546—1600)
Etymologi
[sv. dial. gumse; bildat med djurnamnssuffixet -se till stammen i GUMMAR]
1) hanne av fårsläktet, bagge, vädur. BtFinlH 2: 56 (1546). Tackerna taga sigh Gumse (i november). Brahe Oec. 113 (1581). The Gumsars (kött) som myckit lupit hafwa, är hårdt til at försmältas. Palmcron SundhSp. 84 (1642). (Han) är mer envis än en gumse. Janson CostaN 2: 103 (1910). — jfr BRUND-, GÄLL-, HORN-, SNÖP-, SPRING-, STALL-GUMSE. — särsk.
a) (†) snöpt bagge; jfr GÄLL-GUMSE, HAMMEL. Linc. (1640; under vervex). Herdarna fördela hela Hiorden uti Får och Lamb, som består af Wädrar eller Baggar, Tackor eller Sör, Gumsar eller Giällbaggar, Spä Lamb och års Lamb. Alströmer Får. 1 (1727). HushBibl. 1756, s. 604. Möller (1790, 1807).
b) (†) användt ss. okvädinsord till l. om mansperson. Enfaldige Gumse. Humbla Landcr. 111 (1740; yttrat av en kvinna till en man). Denne (prästen) lärer vara en enfaldig gumse, som kanske är skickeligare til Svina-drifvare, än Själa-sörjare. Weise 1: 244 (1769).
2) (†) bärgv. i bildl. anv. (jfr GUMSE, sbst.2). Gumse .. Betyder .. en arm i et konstbrott, i synnerhet då han är så stäld, at man vid anfarten i grufvan måste akta at hufvudet ej stötes däremot. Rinman (1788).
Ssgr (till 1): A: GUMS-HORN. (gums- c. 1755 osv. gumse- 1681—1749) Verelius 286 (1681).
Ssg: gumshorne-vis, n. (†) i uttr. i gumshornevis, på samma sätt som ett gumshorn, liknande ett gumshorn. Skägget .. / sättes i gumshornevis. PElfvius (1669) hos Castrén StormaktstDiktn. 96. —
-HUVUD. (gums- 1850 osv. gumse- 1749—1876) Lind (1749; under widder-kopff). IllSvH 2: 125 (1876). —
-KÖTT. (gums- c. 1755 osv. gumse- 1578—1749) BOlavi 87 a (1578). —
-LAMM. (gums- 1727 osv. gumse- 1556—1821) lamm av hannkön, bagglamm. HFinlH 4: 286 (1556). —
-SKINN. (gums- 1681 osv. gumse- 1749) Beredda Gums-skin. Verelius 141 (1681).
B (†): GUMSE-FETT. (gumse-) jfr FÅR-FETT. Hildebrand MagiaNat. 282 (1654). Salander Gårdzf. 159 (1727). —
-HORN, -HUVUD, se A. —
-KIKÄRT. örten Cicer arietinum Lin. Rudbeck HortBot. 30 (1685). —
-KÖTT, -LAMM, se A. —
-PUNGAR, pl.
1) växten Geum rivale Lin., fårpungar. Franckenius Spec. B 2 a (1638). Juslenius 265 (1745).
2) växten Silene vulgaris (Moench) Garcka (Silene venosa Aschers.), tarald. Serenius Kkkk 1 b (1757). Fries Ordb. (c. 1870). —
-RÄDDJOR, pl. [jfr sv. dial. räjer, testikelpung, baggarejar, bagges pung(stenar)] gumses pung(stenar). Salé 49 (1664). —
-SKINN, se A.

 

Spalt G 1362 band 10, 1929

Webbansvarig