HAJRING, r. l. f.; best. -en; pl. -ar; äv. HÄIGRING, r. l. f.
Ordformer
(hai- 1765—1798. haj- 1807. häig- 1798)
Etymologi
[motsv. d. hairing (enl. Röding 1: 703); sannol. dialektal sidoform till HÄGRING.— Jfr HAJA, v.2]
(†) hägring. Hairing säges när landen synas som de vore up i luften, så at himmelen synes mellan landet och sjön. Dalman(1765). (Sv.) Häigring eller Hairing. (t.) Harige Luft. Röding SD(1798). Weste(1807; angivet ss. ”sjöt.”).