| Publicerad 1930 | Lämna synpunkter |
HALLON hal3on2, n.; best. -et; pl. =.
benämning på de röda (i en varietet gula), i sht till saft o. sylt använda ”bären” av den såväl vild som odlad förekommande buskväxten Rubus idæus Lin.; äv. om nämnda växt; äv. (numera bl. i fackspr. resp. i vissa ssgr o. uttr., jfr slutet) om (frukten av) andra arter av släktet Rubus Lin.; i fackspr. stundom sammanfattande benämning på växter tillhörande släktet Rubus Lin. med undantag av Rubus Chamæmorus Lin. (hjortron); jfr BJÖRN-, BRING-, BRINK-, BRINN-, BROM-, BRÄNN-, FALL-BÄR m. fl. Vilda, odlade hallon. Plocka, rensa hallon. Äta hallon och grädde. 2LinkBiblH 4: 59 (c. 1550). 4 Kannor Hallon. OrdnLilleTull 1638, s. B 1 b. Hallonholmen, thär osäyligh hallon (: bryngebär) voro. Gyllenius Diar. 243 (c. 1660). Sylta Hallon. Oec. 63 (1730). Hela trädgården var uppfylld av krusbär och hallon och nypon. Lagerlöf Holg. 2: 411 (1907). Gula Hallon .. ge relativt låg afkastning. Åkerstein TrädgB 60 (1917). jfr BELLIS-, BJÖRN-, ROSEN-, SKOGS-, STEN-, TRÄDGÅRDS-, VILD-, ÅKER-HALLON m. fl. — särsk. trädg. i uttr. blå, svarta hallon, i fråga om vissa arter av släktet Rubus Lin. med mörka ”bär”, blåhallon, björnbär (se d. o. 1 o. 2). Biörnbär .. blåå Hallon. Tillandz 60 (1683). Svarta Hallon eller Björnbär. Brauner Bosk. Bih. 5 (1756). Möller (1790). Östergren (1926). jfr BLÅ-HALLON.
-BUSKE, förr äv. -BUSKA. Schroderus Dict. 24 (c. 1638). Wanderoy Bärodl. 14 (1928; ss. namn på växten). —
-FÄRGAD, p. adj. som har hallonfärg. HforsMorgBl. 1833, nr 95, s. 1. Hallonfärgade frackar. SD(L) 1900, nr 301, s. 2. —
-LIK, adj. särsk. bot. Sammansatt eller Hallonlikt bär .. består af flera småbär .., som äro mer och mindre sammangrodda; småbären äro enfröiga. Hartman Fl. LXVI (1838). —
-LIKNANDE, p. adj. —
-MASK, pl. -ar. larv av skadeinsekter på hallon (jfr -SKALBAGGE, -STEKEL, -VIVEL); särsk. om hallonskalbaggens larv. Möller (1790). Topelius Läsn. 2: 149 (1866). BonnierKL 5: 319 (1924). —
-MOS. (i sht förr) Hallon-Mos. Plocka de färskaste och renaste Hallon, krama dem väl sönder, och sijla all safften af dem. Tag sedan socker och koka dem med. Oec. 67 (1730). Linderholm 2: 309 (1803). —
-RAD. trädg. om var särskild av de rader i vilka buskarna i ett hallonland vanl. äro planterade. Åkerstein TrädgB 60 (1917). —
-RIS. (i vissa trakter) koll.: (vilda) hallonbuskar. Hallborg Beskr. 7 (1773). FoFl. 1909, s. 223. —
-RÖD. äv. (i n. sg.) i substantivisk anv. Bland modefärger är hallon-rödt .. mycket i bruk. KonstNyhMag. 4: 12 (1821). Meurman (1846). Hallonrödt siden. Sirén Pilo 66 (1902). —
-SIRAP, stundom (i sht förr) -SIRUP. apot. starkt sockrad hallonsaft (använd bl. a. till förbättring av smaken på vissa medikamenter). Palmchron SundhSp. 38 (1642). SvFarm. 310 (1901). —
-SKALBAGGE~020. zool. den som skadedjur på hallonbuskar uppträdande skalbaggen Byturus tomentosus De G., hallonänger; jfr -MASK. NF (1882). 2NF 36: 221 (1923). —
-STEKEL. zool. stekeln Priophorus tristis Zadd., vars larv lever på bladen av hallonbuskar; jfr -MASK. 2NF (1909). —
-VIN. bärvin av hallon; förr trol. äv.: vin med hallon i l. vin som fått draga på hallon. 10 Kannor Hallån Wijn. BoupptSthm 25/9 1669. Auerbach (1909). —
-VIVEL. zool. skalbaggen Anthonomus rubi Herbst, som uppträder ss. skadedjur på hallonbuskar; jfr -MASK. Dahlbom Insekt. 63 (1837). 2NF 32: 349 (1921). —
-ÄTTIKA. (förr) av ättika o. hallon beredd vätska som utspädd med vatten användes till läskedryck l. feberdryck. Wikforss 1: 811 (1804). PrHb. 1: 1021 (1885). Lindgren Läkem. (1902). —
-ÖL. (förr) öl som fått draga på hallon l. på en i måttlig värme gräddad kaka av vetekli med i degen inknådade hallon (se källan fr. 1739). Serenius (1734; under rasberry). Broocman Hush. 9: 19 (1739). DA 1824, nr 271, s. 4.
B (†): HALLONE-BRÄNNVIN, se A.
C (†): HALLONS-SAFT, se A.
Spalt H 84 band 11, 1930