| Publicerad 1932 | Lämna synpunkter |
1) (i sht i högre stil, numera mindre br.) vänlig omvårdnad, vänlig omsorg, beskydd, hägn; ofta i förb. med annat ord med liknande bet.; äv. bildl. Spongberg Soph. 37 (1866). Så skulle också hon få gå (från sitt barn), utan någon hjälp och huld att ge. Hallström NNov. 108 (1912). Kristendomen gaf fostran åt konsten, och denna gengäldade dess huld och hägn genom att länge tjena dess intressen. LfF 1913, s. 32. Ensam lämnad här i världen, / Står jag utan huld och tröst. NPs. 1921, 630: 1. I löviga lundars huld. Ling-Lander HemstV 43 (1921). Bergman TrAllt 53 (1931). — särsk.
a) [uttr. har möjl. uppkommit gm missförstånd av uttr. huld och l. eller skyld (se HULD, adj. 1 e); se ANoreen i Landsm. VI. 5: 31 (1888) o. Tamm EtymOrdb. (1904)] i sammanställning med substantivet skydd. Men allt (dvs. att folk bli målare) kommer af lättja och att de icke haft något huld eller skydd i barndomen. Lundgren Res. 41 (c. 1865). Akka, vildgåsen, som ingenstans ägde huld eller skydd. Lagerlöf Holg. 1: 72 (1906). Laurin 1Minn. 62 (1929).
b) (föga br.) i sammanställning med substantivet hem. Jag är en fattig gosse jag, som äter andras bröd, / Jag har ej huld, jag har ej hem allt sen min faders död. Runeberg 5: 5 (1860). Bååth-Holmberg Morf. 1: 70 (1910).
2) (numera bl. i högre stil, i sht arkaiserande) trofasthet, trohet, tro; i sht i förb. huld och tro; jfr HULD, adj. 1 a. Tilbiudher sigh Reynick, at han wil Isgrim troo och huld swäria. Fosz 560 (1621). Kung Valdemar red över Gurre bro, / då följde honom i huld och tro / väl femton hundrade svenner. Fröding ESkr. 1: 103 (c. 1880). De lova, de svära dig huld och tro. Asplund Klockb. 122 (1925).
3) (numera bl. arkaiserande, knappast br.) ynnest, gunst; äv.: nåd; jfr HULD, adj. 1 c. För hadhe iagh huars mans hull, / naer min taska war / aff penningar gåår full. Visb. 1: 75 (1573). Rudbeckius Starcke B 1 b (1624). Att mista hans (dvs. Odens) huld är, säges det, en stor förlust. 2NF 20: 474 (1913).
-GUDINNA. [liksom d. huldgudinde efter t. huldgöttin]
1) (numera bl. arkaiserande, föga br.) till 4, om varje särskild av behagens gudinnor, gratie, karit; äv.: kärleksgudinna. I thet kom Frigga tijt, fölgd aff tree Huld-Gudinnor. Lucidor (SVS) 303 (1673). Stagnelius (SVS) 1: 391 (c. 1815). Wirsén Dikt. 76 (1876).
2) (i högre stil, numera föga br.) till 4: ljuv o. älsklig kvinna; äv.: (ngns) älskade. Atterbom Lyr. 1: 83 (1811, 1836). Men rim jag smidde och vers jag skref / Till ”henne”, ”henne” — den tjusarinnan, / Det englabarnet, den huldgudinnan. Braun Dikt. 1: 131 (1837). Falk Skolp. 59 (1903).
3) (numera föga br.) beskyddande gudinna, skyddsgudinna; äv. bildl.; jfr HULD, sbst.1 1. Afzelius SæmE 249 (1818). Hon är en af den finska sakens beskyddarinnor, en af dessa huldgudinnor, som vaka öfver att intet ondt får vidlåda den. Söderhjelm Brytn. 263 (1901). —
(1) -LÖS. (i poesi o. högre stil, numera föga br.) som saknar omvårdnad o. beskydd. VDAkt. 1705, nr 4. Lundegård LaMouche 179 (1891). —
-OFFER. (†) gärd av trofasthet, hyllningsgärd, hyllning; jfr HULD, sbst.1 2. Rutström i 2SAH 7: 24 (1813). Dalin (1852; med hänv. till hyllning). —
-RIK. (huld- 1705 osv. hulde- 1727—1851) [liksom d. huldrig efter t. huldreich] (i sht i poesi o. högre stil)
1) till 3: full av ynnest o. nåd; gunstig, nådig; äv.: mild, barmhärtig. Brobergen 9 (1705, 1708). På min Huldrika och Nådigsta Drottnings befalning. Sahlstedt Hoffart. Föret. 3 a (1720). En frälsarefamn, / som sig huldrik upplåter. Söderberg Dikt. 101 (1901).
2) till 4: ljuv, älsklig, behagfull. Huldrik i lyckan, modig i sorgen, / Qvinnan var Nordmannens hyllningar värd. Atterbom Lyr. 2: 176 (1816). CFDahlgren 3: 83 (c. 1840). Lundin Alp. 45 (1883).
Avledn.: huldrikhet, r. l. f. (i sht i poesi o. högre stil) särsk. till -RIK 1. Atterbom Minnest. 1: 138 (1847). Östergren (1928). —
(1) -STAD. (†) plats där ngn får l. kan få omvårdnad o. skydd; äv.: omvårdnad, skydd. Att then högtbedröffvade modren m(ed) sine faderlösse oförsynte (dvs. oförsörjda) barn, kunne hooss honom haffva någon hulstadh och heemvist. VDAkt. 1686, nr 76. Därs. 1715, nr 1.
B (†): HULDE-RIK, se A.
Spalt H 1358 band 11, 1932