Publicerad 1932 | Lämna synpunkter |
HULDRA hul3dra2, f.; best. -an; pl. -or.
(i högre stil o. folklor.) eg., enligt norsk folktro: övernaturligt, kvinnligt väsen som i skogen o. på fjället söker att med spel o. d. locka vandraren samt för övr. uppträder än vänligt, än ovänligt mot människorna, skogsfru, skogsrå; ofta i sg. best.; äv., i utvidgad anv., om andra övernaturliga, kvinnliga väsen: fé, nymf, sirén, älva, trollkvinna. (Cavallin o.) Lysander 1 (1851). (Margareta Lejonhufvud) var honom (dvs. G. I) såsom en god Huldra. Afzelius Sag. 7: 31 (1853). Rydberg Dikt. 1: 62 (1876, 1882; om Snöfrid). Till kolkojan kom hon, ljushylt och stor, / den leda fresterskan huldran. Karlfeldt Vildm. 82 (1895). Fatab. 1915, s. 234. — särsk. bildl. Dock blir den starkaste försagd, / Ifall ej småler åt hans bragd / En trofast, blåögd huldra. Snoilsky 1: 150 (1869).
B (†): HULDER-SÅNG, se C.
C: HULDRE-FOLK. (huld- 1840. huldre- 1883 osv.) [jfr nyisl. huldufólk] (Sången om Helge) är den äldsta skrift, som handlar om huld-folket. Afzelius Sag. 2: 139 (1840). På Island och i Norge menar man med huldrefolk detsamma som elfvor .. l. de underjordiske. NF 7: 37 (1883). 2NF 2: 1458 (1904). Västerb. 1926, s. 79. —
-SÅNG. (hulder- 1840. huldre- 1891 osv.) sång som sjunges av huldran. Afzelius Sag. 2: 139 (1840). Östergren (1928).
Spalt H 1364 band 11, 1932