Publicerad 1932   Lämna synpunkter
HÅGSEN l. HUGSEN, adj.; -sne, -sna; l. HÅGSE l. HUGSE, adj. oböjl.
Ordformer
(hug- (hugh-) 1602—1807. hog- 1652—1753. håg- 1731—c. 1755. — -se 1602—c. 1755. -sen 1663 (: hugsne, pl.)—1807)
Etymologi
[jfr isl. hugsi, tankfull, betänksam; till stammen i HÅG o. HUGSA; jfr med avs. på bildningen GRAMSE (gramsen), LEDSEN (ledse) m. fl.]
(† utom i ssgn TVEHÅGSEN)
1) motsv. HÅG 1 (a, b), i uttr. vara hågsen om (ngt), tänka l. vara betänkt på, överväga. Ingen var hugsen om allmän räddning. Tessin Skr. 14 (1757).
2) motsv. HÅG 2, i ssgr: av (så l. så beskaffad) håg l. sinnesförfattning. — jfr FAR-, FRI-, FULL-, TVE-HÅGSEN.
3) motsv. HÅG 3: hågad l. böjd l. benägen (för ngt, att göra ngt); villig; stundom närmande sig till l. övergående i bet.: ivrig. JBureus (1602) hos Lindroth Bureus 98. Både Konungh Erich och .. Hertigh Johan, wore så eenträgne, fikne och hugse här medh, at Fadren moste lata them haffua theras wilie. Tegel G1 2: 369 (1622). (De som äro) flijtige och hugsne j deras studier. Annerstedt UUH Bih. 2: 61 (i handl. fr. 1663). Til slem lusta är jag hugse. PBrask Vitt. 222 (1690). Ho vet om icke nya tilfällen omsider göra oss hugsne, at hit låcka flyktige Emigranter och Boflyttare. Tessin Bref 2: 324 (1755). Möller (1790, 1807; med hänv. till hugad). — jfr FULL-HÅGSEN.

 

Spalt H 1704 band 12, 1932

Webbansvarig