Publicerad 1932   Lämna synpunkter
HÅRIG hå3rig2, adj. -are; adv. -T; förr äv. HÅROT, adj.
Ordformer
(-ig(h) c. 1585 osv. -og c. 1645 (: tiockhåroga). -ug 1588. -ot(t) 1639—1705 (: gråhårota))
Etymologi
[avledn. till HÅR, sbst.; jfr d. haaret, haarig, nor. haaret, t. haarig, haaricht, eng. hairy, ävensom -HÄRIG, -HÄROT]
1) som är försedd med hår l. (riklig) hårväxt, hårbeväxt; ss. senare led i ssgr äv.: som har så l. så beskaffat (beskaffade) hår; jfr LUDEN, ULLIG.
a) motsv. HÅR, sbst. 1. (Han) war .. någett hårigh, besynnerlig om armar och been. Brahe Kr. 3 (c. 1585). De långa, håriga öronen (hos haren). LbFolksk. 217 (1868). — jfr BRUN-, FIN-, FULL-, FÄLL-, GLATT-, GLES-, GROV-, GRÅ-, GUL-, GULD-, KORT-, KRUS-, LJUS-, LOCK-, LÅNG-, MÖRK-, RAGG-, RÖD-, SILVER-, SNAGG-, STICKEL-, STRÄV-, SVART-, TUNN-, TÄT-, ULL-, VIT-HÅRIG m. fl. — särsk. oeg. l. bildl.
α) [jfr d. dial. o. holl. haar samt fr. poil i bet.: hårets färg (i sht på häst)] (†) som har så l. så färgat hår; i ssgn EN-HÅRIG.
β) i ssgn REN-HÅRIG.
b) i sht bot. motsv. HÅR, sbst. 4. Möller PrincBot. 34 (1755). Håriga växter. LAHT 1893, s. 168. — jfr FILT-, GLANS-, KLIBB-, MJUK-, SILKES-HÅRIG m. fl.
c) (†) astr. motsv. HÅR, sbst. 6. (Kometerna) skiljas uti hårige .. och skäggige. Melanderhjelm Astr. 2: 19 (1795).
2) osnyggad av hår, nedhårad. Lindfors (1815). Akta dej för soffan; du blir hårig på kläderna, katten har legat där. Östergren (1928).
Avledn.: HÅRIGHET, r. l. f. till 1 a o. b; särsk. zool. o. bot., stundom konkret. Serenius (1734; under haired). Späda blad och stjälkar (hos en viss gurkart) äro inhöljda i en tät hårighet. ArkBot. VI. 6: 2 (1906).

 

Spalt H 1857 band 12, 1932

Webbansvarig