| Publicerad 1932 | Lämna synpunkter |
HÄRMA hær3ma2, v. -ade, äv. (numera bl., starkt bygdemålsfärgat, i vissa trakter l. ngn gg, i p. pf., i poesi) -er, -de, -t, -d; äv. (vard.) HÄRMAS hær3mas2, v. dep. -ades resp. -s, -des, -ts (pr. ind. sg. -ar Bullernæsius Lögn. 292 (1619) osv.; -er VarRerV 33 (1538), Kolmodin QvSp. 1: 537 (1732). pr. ind. sg. pass. o. dep. -as Schroderus Comenius 952 (1639) osv. ipf. -ade Frese VerldslD 155 (1726) osv.; -de EkenäsDomb. 1: 240 (1659). sup. -at ÄARäfst 5 (1596: hermet), Brask Pufendorf Hist. 341 (1680) osv. sup. pass. härmts Högberg Vred. 3: 384 (1906). p. pf. -ad Serenius Rr 4 a (1734) osv.; -d Österling Fränd. 2: 16 (1916: härmda, pl.)). vbalsbst. -ANDE, -ELSE (se avledn.), -NING; -ARE (se avledn.), -ARINNA (se avledn.), -ERSKA (knappast br., Auerbach (1909), LoW (1911)); jfr HÄRM.
1) (numera bl., starkt bygdemålsfärgat, i vissa trakter) (ordagrant) anföra l. citera l. upprepa (ngns ord l. yttrande o. d.); äv.: berätta (ngt); äv. i uttr. härma (ngt) efter ngn (jfr 2, 3 b). Om nogon härmar then andres ord, som in Senatu talt ähr. RP 4: 36 (1634). Hvad ryktet härmar efter Hurtig, att han neml. (osv.). VDAkt. 1796, nr 87. Nu härmar folket i sju kyrksocknar, att (osv.). Högberg Vred. 1: 121 (1906).
2) (så troget som möjligt) efterbilda l. återgiva (en persons tal l. röst l. åtbörder l. egenheter l. ett djurläte o. d.), ofta i syfte att förlöjliga; ngn gg i uttr. härma ngt efter ngn (jfr 1, 3 b). Härma ngn, ngns tal l. gester. Härma göken, gökens läte. Härma ngn i gången. Han har stor förmåga att härma (folk). VarRerV 33 (1538). Joen Trummeslagare hafuer predikat vthi sin dryckenskap och hermet prästerskapet. ÄARäfst 5 (1596). At Kalkoner intet giärna tåla, när någon harmar theras låt. Broman Glys. 3: 385 (c. 1740). Abbé Vogler hade .. härmat åskan på klaveret, så att mjölken deraf surnat i mjölkkammaren! Bremer Dal. 300 (1845); jfr 3. Omedveten härmning är naturlig hos de flesta barn och hos många fullvuxna. Setterblad Mackenzie 177 (1887); jfr 3. Silverstolpes virtuosmässiga härmningar af riddarhustyper. De Geer Minn. 1: 79 (1892). Hvisslingen hade .. (de tama kajorna) härmat efter Greta, för hon hvisslade ofta på dem. Beskow Greta 81 (1901). — särsk. (vard.) ss. dep. i abs. anv. Det var en märkvärdig en att kunna härmas! Beskow Muntergök 14 (1919).
3) (numera föga br., nästan bl. ss. puristisk ersättning för ”imitera” o. d.; se dock h) (söka att, i visst avseende) taga efter l. efterlikna l. efterhärma l. imitera l. kopiera (ngn l. ngt); med subj. betecknande person, stundom sak (jfr g, h). Med .. ögat i tårar / Opp från väfven hon steg och försökte att härma ett löje. Runeberg 1: 178 (1836). Petrarca har blivit så mycke härmad, .. och han förefaller nu .., som vore han en äfterbildare. Wulff Leopardi 208 (1913). — jfr ANTIK-, FORN-HÄRMANDE, NATUR-HÄRMNING m. fl. — särsk.
a) i numera obr. anv. Således hermar Sathan (genom jesuiterna) på itt skrymtachtigt Sätt Gudz Wärck, dochlijkwäl emot Gudh. Schroderus Os. III. 2: 244 (1635). Han härmar sin fader i skrifvande. Lind (1749). Cæsar gaf två tusende (”ören” i utdelning åt soldaterna) och han härmades af Antonius. Dalin Montesquieu 126 (1755). Den heliga låga, som ännu aldrig tändes af en härmad andakt. Ödmann AnvPred. 99 (1807).
b) [jfr fr. imité de l’espagnol o. d.] (numera knappast br.) i p. pf., i förb. med prep. efter (jfr 1, 2), med objektsväxling. Förmodligen har det förra af dessa bruk (dvs. dubbelskrivning av vokaler) blifvit härmadt efter tyskan och nederländskan. Rosenstein i 2SAH 1: Föret. 21 (1801). Annerstedt UUH 1: 410 (1877).
c) i klandrande bem., om osjälvständigt l. slaviskt efterhärmande: efterapa (jfr e). Lucidor (SVS) 126 (1669). (Folk) Du härmar oförsynt och glömskt af Fädrens lag / all Söderns veklighet och saknar dess behag. Tegnér (WB) 2: 63 (1811). Genom slafvisk härmning af en författares skrifsätt kan .. icke en god stil bildas. TLär. 1847—48, s. 167. Fredin Dikt. 129 (1887).
d) (†) i fråga om fabrikation av enklare, eftergjord vara som efterliknar äkta vara: imitera; särsk. i p. pf. med objektsväxling. Berzelius Kemi 3: 225 (1818). Salar med guldornament på en grund af härmad valnöt. Nyblom i 3SAH 5: 96 (1890).
e) (†) ss. vbalsbst. -ning konkret, om föremål som utgör en efterbildning av ngt annat: kopia, imitation; särsk. i klandrande bem. (jfr c). Pantheon i Rom är en stor härmning af en jordkula. CAEhrensvärd (SVS) 1: 234 (1782). En misslyckad härmning af den originella eller extravaganta formen af hennes egen hatt. Roos Skugg. 260 (1891).
f) (numera knappast br.) mus. i fråga om upprepning av tema l. motiv i olika stämmor: imitera. De särskilda stämmorna härma (imitera) stundom hvarandra. Mankell Lb. 137 (1835). Fröberg Harm. 1: 327 (1878).
g) (numera knappast br.) om föremål, övergående i bet.: likna (annat föremål). Ställen (i torvmossar) med lifligare grönska, som på afstånd härma fastare mark, visa sig på närmare håll som tufvor af sumpväxter. HeimdFolkskr. 37: 3 (1896). (†) Ammonium är i likhet med cyan, svafvelcyan, och benzoyl, en sammansatt kropp, som blott härmar de enkla kropparne och borde således ej upptagas bland elementerna. Forshæll OorgPharm. 1 (1838).
h) [specialfall av g] (fullt br.) naturv. om det förhållande att en växt- l. djurart (ofta gm klimatiska l. av jordens beskaffenhet betingade faktorer) kommer att till sin habitus likna annan dylik (l. annat naturföremål); särsk. i fråga om skyddande likhet l. förklädnad (”mimicry”). Härmningar (kunna) förekomma, när en (växt-)art kommer in på en annan närstående arts särskilda område. BotN 1900, s. 122.
1) (†) till 1: citera l. upprepa (ngns ord). (Det) pläger (så) tilgå, att then säger, werre aff, som effter harmar. Bullernæsius Lögn. 292 (1619).
2) (numera mindre br.) till 2. Linc. (1640; under adhinnio). Han härmade efter varenda rörelse, som jag gjorde. Auerbach (1909). särsk. (†) ss. dep. En Comediespellare härmas effter ens annars hampn. Schroderus Comenius 952 (1639; t. texten: ahmet .. nach).
3) till 3: taga efter l. efterhärma l. imitera (ngt l. ngn). Man (kan förebrå) them Christnom .., at the vthi sin Drächt och Åthäfwor härma effter the Folck, hwilkas affgudiske Religion .. the doch förkasta. Schroderus Os. 2: 469 (1635). Om man inom andra klasser vill roa sig med att bära andra titlar, än de som yrket berättigar till, så borde vi bönder ej därvidlag härma efter. SDS 1910, nr 35, s. 8.
(2) -FÅGEL. (härm- 1851 osv. härmnings- 1853) zool. härmtrast. SvTyHlex. (1851). Pehrson Beebe KamHavsb. 50 (1928). —
(2) -LEK(EN). Härmlek .. (dvs.) Ett slags lek, då alla de lekande härma efter allt, hvad någon ibland dem gör. Dalin (1852). Östergren (1928). —
-LJUD, se C. —
(2) -TRAST. zool. den till familjen sångare bland tättingarna hörande, trastliknande nordamerikanska fågeln Mimus polyglottus Lin., härmfågel, som äger ovanlig förmåga att härma ljud av olika slag, i sht andra fåglars läten; i pl. äv. om släktet Mimus Boie samt tättinggruppen Mimidæ. 1Brehm 2: 81 (1875). 4Brehm 6: 638 (1924).
B (†): HÄRME-KONST, se C.
(2, 3, 3 c) -DRIFT. drift(en) att (efter)härma l. imitera l. efterapa (ngn l. ngt). Ling Edd. 8 (1820). Dansleken .. är framsprungen ur den allmänmänskliga härmningsdriften. Nilsson FestdVard. 92 (1925). —
(3) -FORM, pl. -er. (härm- 1891. härmnings- 1887—1912) särsk. naturv. till 3 h, konkret. C(arex) Oederi f. Tularia tyckes vara en härmningsform efter C. lepidocarpa Tausch. BotN 1887, s. 116. Därs. 1898, s. 67. —
-FÅGEL, se A. —
(2, 3) -FÖRMÅGA. förmåga(n) att (efter)härma l. imitera ngn l. ngt. Jag är sjelf förvånad öfver detta barns vettgirighet och härmningsförmåga. Crusenstolpe Tess. 3: 214 (1847). —
(2) -LJUD. (härm- 1886—1910. härmnings- 1901 osv.) i sht språkv. med talorganen frambragt (språk)-ljud som efterhärmar annat ljud. Andersson GrDram. 252 (1886, 1910). Härmningsljud af typen vov-vov, kukeliku o. d. Noreen VS 1: 19 (1903). —
1) (numera bl. tillf.) till 2. Härmare, som medh sitt gyklerij och åthäfwor folket wällustar. Linc. (1640; under gelasinus). Berndtson (1880).
2) (numera mindre br.) till 3 o. 3 c: efterhärmare, efterbildare; efterapare. Dalin Hist. 1: Föret. 12 (1747). Kant och hans tyska härmare. Leopold 3: 253 (1802, 1816). Auerbach (1909). —
HÄRMARINNA, f. (numera knappast br.) särsk. till 3, motsv. HÄRMARE 2, bildl. Atterbom Lyr. 2: 267 (1809). Här (dvs. i Armidas slott) konsten tycks natur; sin härmarinna / I skämtsam lek naturen härmar här. Kullberg Tasso 2: 115 (1860). —
HÄRMELSE, r. l. f. (i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) till 1: återberättande; tradition; talesätt, berättelse, historia (se d. o. 6); jfr HÄRM 1. Hustro Brijta bekende att hon inthz annat (”lövjeri”) hafwer kunnat ähn som effter gammal härmelse. ÅngermDomb. 20/7 1646, fol. 1. ”Nattvakan” (dvs. taltrasten), fågeln om hvilken vi hörde så många ”härmelser” och sagor. Modin GTåsjö 39 (1916).
Spalt H 2119 band 12, 1932