Publicerad 1932   Lämna synpunkter
HÖRK hœr4k, adj. -are.
Etymologi
[sv. dial. harker, hörker; besläktat med HURK, adj.]
1) (i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) rask, flink. Ihre (1769). En tåcken fleper skall vilja fria till en så hörk flicka, som Märtha. Böttiger 3: 32 (1843, 1858). Lundell (1893; angivet ss. folkmål).
2) (†) modig. Schenberg (1739).

 

Spalt H 2383 band 12, 1932

Webbansvarig