Publicerad 1932   Lämna synpunkter
HÖS hø4s, sbst.2, r. l. m.; best. -en; pl. -ar. Anm. Sg. best. höset hos Lucidor (SVS) 331 (1673) förutsätter möjl. en sg. obest. höse (jfr nedan), vilken däremot icke torde föreligga i sprprovet från 1548 (under 1), där höse trol. (jfr i fsv. t. ex. MELL Eþs. 39: pr) är dat. sg. m.
Etymologi
[fsv. hös; huvud- (skål), käk, sv. dial. hös, haus m. m., huvud (särsk. av svin l. på pipa), huvudskål, kulle, motsv. d. dial. høs, svinhuvud, tjock kind m. m., nor. dial. haus, isl. hauss, huvud(skål) o. d., ävensom sanskr. kōṧa, behållare o. d.; till en ieur. rot (s)ku, betäcka o. d. (jfr HO, sbst.1, HUD, sbst.1 o. HUS). Den i sg. best. höset möjl. föreliggande formen höse kunde motsvara ett samnord. höyse, neutral avledning till HÖS, ingående i sv. dial. tunnöse o. d., tinning, eg.: det tunna partiet på skallen. Jfr HEDENHÖS]
1) (i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) huvud; särsk. (i södra Sv.) om grishuvud (ss. maträtt); förr möjl. äv.: käk. Vtsloghes tre tender uur hans Höse. DiplDal. 3: 73 (1548). Brasck TyKr. C 3 a (1649). (”Glosons”) ögon brinna i hösen såsom en eld. Hyltén-Cavallius Vär. 1: 240 (1864). (Sv.) hös, .. (t.) Schweinskopf. Klint (1906). Suneson GGrund 91 (1926). — jfr JUL-HÖS m. fl.
2) i ssgn BÄRG-HÖS.

 

Spalt H 2398 band 12, 1932

Webbansvarig