Publicerad 1933   Lämna synpunkter
IMPERATIV im3pera~ti2v l. -är- l. -ær-, äv. 400~1, stundom impær3a~ti2v, ngn gg 1004 l. 01— (immperati´v Dalin; 1004 l. 3002 l. 03— LoW (1911)), i bet. 1 r. (m. Dalin (1852), Lundell (1893)), förr äv. n.; i bet. 2 n., ngn gg r. (Söderhjelm Levertin 1: 453 (1914)); best. -en, ss. n. -et; pl. i bet. 1 -er, ngn gg =, i bet. 2 = (Nyblæus Forskn. I. 2: 56 (1875) osv.) l. -er (Wulf Köppen 1: 164 (1799) osv.). Anm. Den latinska formen resp. det latinska uttrycket (modus) imperativus, som förr var ensamt bruklig(t), användes numera sällan. Molander Förespel 31 (1753). Bremer Nina 162 (1835). Brate SvSpr. 122 (1898). I äldre tid förekom äv. lat. böjning, t. ex. Tiällmann Gr. 209 (1696: Imperativi præsens).
Etymologi
[jfr t. imperativ, i bet. 1 m., i bet. 2 n., eng. imperative, fr. impératif; i bet. 1 av lat. (modus) imperativus, den befallande (modusformen), av modus (se MODUS) o. imperativus, adj. (se IMPERATIV, adj.); i bet. 2 efter det av Kant i Kritik der prakt. vernunft (1788) i denna anv. införda imperativum, substantivering av n. sg. av lat. imperativus, adj. (se IMPERATIV, adj.)]
1) språkv.
a) modus l. specifik verbform uttryckande befallning l. direkt uppmaning (ss. tag till taga). Lindströmer ItGr. 156 (1803). Utelämnandet av -a i imperativen av I konjugationens verb (bör undvikas). Bergroth FinlSv. 45 (1916).
b) (ny anv.) om själva det betydelseförhållande som ofta uttryckes med imperativ (i bet. a), men äv. med andra verbformer, ss. konjunktiv o. infinitiv, l. på annat sätt, ss. med hjälpverbet skall l. skulle. Noreen VS 5: 132 (1906).
2) filos. enligt o. i anslutning till Kant: objektivt giltig föreskrift i motsats till en bl. personlig o. subjektiv grundsats (maxim); i icke filosofiskt spr. ofta allmännare, om ngt (av etisk natur) som tvingar till att handla på ett visst sätt; särsk. filos. i uttr. det kategoriska imperativet (jfr språkprovet fr. 1925). Wulf Köppen 1: 164 (1799). Straffrätten är ett kategoriskt imperativ. Schlyter JurAfh. 1: 254 (1837). Kant skiljer mellan hypotetiska imperativ, sådana som blott gälla under vissa betingelser, och kategoriska, sådana som gälla obetingat och under alla förhållanden. Det kategoriska imperativet lyder enligt Kant: ”Handla så, att maximen för din vilja tillika kan gälla som princip för en allmän lagstiftning!” NoK 39: 99 (1925). Lagen möter oss med sina befallningar, såsom ett imperativ, men kan just därför aldrig frambringa något verkligt gott. SvTeolKv. 1930, s. 24.
Ssg (till 1 a; språkv.): IMPERATIV-FORM; pl. -er; jfr FORM I 3 b. Rydqvist SSL 1: 93 (1850).
Avledn.: IMPERATIVISK, adj.
1) språkv. till 1 a: som utgöres av l. som har samma funktion som en imperativ. Rydqvist SSL 5: 211 (1874).
2) (föga br.) filos. till 2: som bestämmes l. karakteriseras av imperativer. (Schleiermachers) sedelära, som var så olik den dåvarande imperativiska etiken. Bergqvist o. Kjederqvist Ziegler 290 (1900). —
IMPERATIVISTISK, adj. filos. till 2, = IMPERATIVISK 2. Ahlberg Världsåsk. 127 (1918).

 

Spalt I 235 band 12, 1933

Webbansvarig