Publicerad 1933 | Lämna synpunkter |
INFINITIV in3fini~ti2v l. 400~1, i ssgr äv. 1003~ (infiniti´v Weste, Dalin), r. l. m. ((†) n. Lindströmer, Gellerstedt Gläntor 157 (1909)); best. -en (ss. n. -et); pl. -er; äv. (numera bl. ngn gg) INFINITIVUS -us, r. l. m.; best. -tiven, i best. anv. äv. utan slutartikel; pl. -tiver.
språkv. benämning på verbalform som angiver den handling l. det tillstånd som verbet betecknar, bestämd (bestämt) till tid, men icke till numerus l. person; ofta föregånget av ”infinitivmärket” att. Presens, perfektum, futurum infinitiv. Lindströmer ItGr. 125 (1803). Verbets att-form kallas också infinitiv. Beckman SvSpr. 92 (1904). Infinitivens ojämförligt vanligaste uppgift är att fungera såsom substantiv. Därs. 120. — särsk. i uttr. ackusativ l. objekt med infinitiv, se ACKUSATIV, sbst., OBJEKT.
-MÄRKE. det framför infinitiver använda ordet att (se ATT, inf.-märke), vilket är utmärkande för denna verbform. Lundell (1893). Infinitivmärket att uttalas mycket ofta å. Danell SvSpr. 62 (1927). —
-SUBJEKT. (†) huvudordet i en ”ackusativ med infinitiv”. Nordvall Modersm. 81 (1863). Lidforss FrSpr. 287 (1867). —
Spalt I 423 band 12, 1933