infusion | SAOB

Publicerad 1933

INFUSION in1fuʃω4n l. -fɯ-, r. l. f.; best. -en, vard. (utom i södra Sv.) äv. =; pl. -er.

Etymologi

[jfr t., eng. o. fr. infusion; av lat. infusio (gen. -ōnis), vbalsbst. till infundere (se INFUNDERA)]

1) (†) fyllande av sprickor i ett föremål gm igjutning av metall. (Den spruckna kyrkklockans lagning) genom föreslagen infusion eller ingjutning. VDAkt. 1760, nr 202.

2) (föga br.) med. insprutning, injektion; jfr INFUNDERA 1. Östergren FrämOrd (1907, 1931). Är blodförlusten stark, måste infusion af vätska eller transfusion af blod tillgripas. LbKir. 1: 516 (1920). BonnierKL (1924).

3) i sht farm. o. tekn. handling(en) att infundera (se d. o. 2); vanl. konkret, om det härigenom erhållna extraktet: ”te”. Rålamb 14: 136 (1690). Wallerius Hydrol. 105 (1748). Då icke annorlunda föreskrifves, skall af 1 del drog beredas 10 delar infusion på följande sätt (osv.). SvFarm. 159 (1901). — jfr DATURA-, DEKOKT-, DEPLACEMANGS-, DIGITALIS-, EKBARKS-, KVASSIA-, LAV-, MALT-INFUSION m. fl.

4) brygg. tillvägagångssätt vid mäskning, kännetecknat därav att hela mäsken på en gång upphettas till lämplig försockringstemperatur; motsatt: dekoktion. BonnierKL 2: 682 (1923).

Ssgr (i allm. till 3): INFUSIONS-DJUR. [jfr t. infusionstierchen, öv. av lat. animalculum infusorium (se INFUSORIE)] i sht zool. individ l. art tillhörande den högsta klassen bland de encelliga djuren (protozoerna), infusorie. LittT 1797, s. 173. NoK 62: 75 (1926). —

-KÄRL. farm. o. tekn. kärl vari en infusion (l. infusioner) beredes (beredas); jfr INGJUTE 1. GHT 1895, nr 229 A, s. 3. —

(4) -METOD(EN). brygg. UB 5: 191 (1874). —

(4) -ÖL. brygg. öl bryggt efter infusionsmetoden. Lindberg Ölbr. 43 (1885).

Spalt I 450 band 12, 1933

Webbansvarig