| Publicerad 1933 | Lämna synpunkter |
ITALER ita4ler, förr äv. ITALIER, m.; best. -n; pl. =.
1) (i fackspr.) invånare i det forntida Italien, dels o. urspr. om individ tillhörande en i Lukanien o. Bruttien bosatt stam, dels (numera föga br.) om i det forntida Italien boende individ oberoende av härstamning o. språk, dels o. vanl. om individ vars språk tillhör den italiska språkgrenen av den indoeuropeiska språkfamiljen; vanl. i pl.; jfr ITALIKER. Thet samma (dvs. att de gladt sig åt döden) kunna wij säya om Frantzoserne, .. om Hetruscis (dvs. etruskerna) eller Jtaliernerne, och theras Pontifer eller Öfwerste Präster. Sylvius Mornay 263 (1674; sannol. tryckfel för Jtalierne). En (folk-)gren .., som gemensamt inneslöt grekernes och italernes stamfäder. PedT 1876, s. 150. Nordenstreng EurMänRas. 59 (1917).
2) (†) italienare. Nya Upsala Slot är til södra delen bygt af en Italier uthi K. Johans tidh. Rudbeck Bref 322 (1688). Italierne säga att göken dårar dem, lijka som wij. SvBrIt. 1: 31 (c. 1700).
Spalt I 1242 band 13, 1933