Publicerad 1934   Lämna synpunkter
JÄNTA jän3ta2, f.; best. -an; pl. -or.
Ordformer
(gänta (ge-) 1608—1896. giänta 1644. jänta (je-) c. 1750 osv.)
Etymologi
[sv. dial. jänta, jänte, motsv. nor. gjenta, y. fnor. genta; fem.-bildning till GANT, sbst.2, narr, spektakelmakare]
(ung) ogift kvinna; flicka; utom i bygdemålsfärgat spr. l. i bygdeskildringar o. d. numera företrädesvis (vard.) smeksamt l. mer l. mindre föraktligt. Een gänta såm hafwer gått i från syn troolåfwade man. UppsDP 28/1 1608. Män Lille liufwe Mör, / I törsz migh wäll förlåta, / Sei Gentor om iagh töhr, / Fram stella någon Gåta? Lucidor (SVS) 262 (1672). Jag hinner ej mer. Lef väl Min egen goda Jänta! Geijer Brev 112 (1811). Korna .. / följa i lunk efter jäntans trall. Fröding Guit. 24 (1891). Tre trallande jäntor. Dens. NDikt. 53 (1894; rubrik). (Det) retade (Helen) .. en smula, att just de där dumma jäntorna skulle triumfera över honom (dvs. Jonas). Bergman JoH 16 (1926). — jfr BOND-, FLICK-, FÄ-, FÄBOD-, GAMMAL-, GÄTAR(E)-, SAT-, SKOG-, SÄTER-JÄNTA m. fl.
Ssgr: JÄNT-BLIG. (tillf.) jfr BLIG. Jäntblig. Fröding NDikt. 41 (1894; rubrik). —
-SLYNA. (vard., föraktligt) flickslyna. Nordström Landsortsb. 303 (1911). —
-UNGE. (vard., smeksamt l. föraktligt) (liten) jänta. Lidforss DQ 2: 567 (1892).

 

Spalt J 397 band 13, 1934

Webbansvarig