Publicerad 1934   Lämna synpunkter
JÖNS jön4s, m.||(ig.); best. (i bet. 1) -en; pl. (i bet. 1) -ar.
Ordformer
(jons 1769. joens 1619 (: Joens hopen). jöns 1756 osv.)
Etymologi
[överförd anv. av mansnamnet JÖNS (fsv. löns), av JOHANNES; anv. sammanhänger därmed att JÖNS uppfattats ss. ett typiskt plebejnamn (jfr JÖNS-HOP). Bet. 2 beror på att haren ansetts ss. dum. Jfr Hjelmqvist Förnamn 88 ff. (1903)]
1) (vard.) om dum o. inskränkt person, dumbom, ”dumsnut”; förr äv. i uttr. dummer Jöns (oftast trol. att uppfatta ss. ssg; jfr DUMMER-JÖNS); förr äv. allmännare: stackare. Det tillhör ej mig, usle jons, att tänka på att roa mig .. ödet har endast låtit mig födas att skrifva sexterner. JGOxenstierna Dagb. 6 (1769). Åh, tig, din dumma Jöns! Bellman SkrNS 1: 379 (1790). Står ej den narren och jönsen och jäcken / Och uppå Mensa ej dativus vet. CFDahlgren 2: 278 (1843). Jag var inte sådan jöns, som ni trodde. Blanche Dard. 83 (1847). Gud hjälpe nu våra jönsar på sista bänken (i studentexamen)! Fröding ESkr. 2: 88 (1892). jfr (i anv. ss. egennamn): Hans namn var Dummer Jöns; Jöns Dummer, / Til kropp och själ, båd dag och natt, / Försänkt uti et ständigt slummer. Kellgren 2: 151 (1792). — jfr DRUMMEL-, DUMMER-JÖNS.
2) (numera föga br., skämts.) benämning på haren, ”jösse”; förr äv. i uttr. bror Jöns. (Räven) stiger så Bror Jöns något närmare. Landsm. XI. 1: 121 (cit. fr. 1756). Ännu mumsar Jöns på späda nyrågs landen. Wadman Saml. 1: 113 (1830). Franzén Skald. 6: 342 (c. 1840). Nu satte han (dvs. jägaren) värre fart på Jöns. .. Men nu skrek haren: hundarna hade tagit honom. Schröder 2Jagtm. 255 (1891).
Ssgr (till 1): JÖNS-AKTIG. (†) dum, tölpig. Hans äldre son, en 12 à 15 års pojke, tycktes vara mycket dum och Jöns-aktig. Læstadius 1Journ. 400 (1831). —
-HOP, m. (†) i sg. best., om den kritiklösa massan, pöbeln, ”plebs”. (Vi skola icke) giffwas widh hwadh Joens hopen, thet är, en hoop medh gastar och glopar bladra. Bullernæsius Lögn. 317 (1619).

 

Spalt J 502 band 13, 1934

Webbansvarig