| Publicerad 1922 | Lämna synpunkter |
DRUMMEL drum4el, sbst.2, m.; best. -eln; pl. drumlar.
klumpig, vårdslös, oskicklig o. tafatt person af mankön; tölp, luns, (bond-) lurk, drul, drulle; lymmel, slyngel; ofta användt ss. okvädinsord. Lindfors (1815). Blanche FlStadsg. 44 (1847). Uppför herrn inte sig som en drummel, då herrn låter sin arbetsgifvare sitta och göra sin tjenst? Strindberg RödaR 306 (1879). Tror mamma att fröken Follin bryr sig det ringaste om den der drummeln Johnsson? — Kors så du säger, Otto! Det är en utmärkt hygglig karl. .. — Ja, men det är en bondluns, mamma! Hedenstierna FruW 36 (1890). Djäfla drummel! sade gubben (till sin son). Nordström Herr. 289 (1910). Man ser att de (från beväringsexercisen hemvändande ynglingarna) komma från en skola, där de förvandlats från drumlar till gentlemän. Hedin 1Varn. 49 (1912). jfr: Den Olyckeligen gifte Putzdrummel. 2Saml. 13: 72 (i handl. fr. c. 1690; namn på ett ”nachspiel” o. hufvudpersonen däri, en tölpig skälm, som själf blir svårt lurad).
1) [snarast till DRUMLA] (numera knappast br.) sölig, senfärdig o. d. (Bortklemade barn) blifva ovårdsamme, drummelaktige, hafsige, enträtne, o. s. v. Aldrig kommer något ur händerna på dem, de masa och vända sig, och orka under tiden hvarken kläda eller rykta sig. Högström Anm. 7 (1741).
2) drumlig; lymmelaktig, slyngelaktig o. d. Somliga (af mina skolkamrater) voro stora, långa, råa, plumpa, drummelaktiga slyngelpojkar. Svedelius Lif 68 (1887). —
-AKTIGHET~200 l. —10~2. särsk. till DRUMMELAKTIG 2. Ödman Vår- o. sommard. 1: 51 (1884, 1887). Va ä de för drummelaktigheter! Östergren (1918). —
-FOT. [snarast till DRUMLA] (mera tillf.) om person. Den drummelfoten är icke värd en kula. CFDahlgren 4: 191 (1831). —
-JÖNS. När jag gick, kunde jag inte säga så mycket som farväl, utan fick traska i väg som en annan drummeljöns! Quennerstedt Torneå 1: 75 (1901).
Spalt D 2211 band 7, 1922