Publicerad 1935   Lämna synpunkter
KADMIUM kad4mium, stundom 302, n. (Almroth Kem. 556 (1834) osv.), ngn gg r. l. m. (m. Ahlman (1872); r. Nyblom Akvarellm. 27 (1910)); best. -miet l. -miumet, ss. r. l. m. -miumen; i best. anv. dock vanl. utan slutartikel.
Etymologi
[liksom eng. o. fr. cadmium av t. kadmium, bildat 1817 av den t. kemisten FStromeyer av lat. cadmia (se GALMEJA) med den i vissa metalliska grundämnens namn förekommande ändelsen -(i)um. Metallen har erhållit detta namn, emedan den först påträffats i galmeja]
1) kem. benämning på en silvervit, glänsande metall, hårdare än tenn, vilken i naturen i allm. förekommer i zinkmalmer. Berzelius Kemi 3: 464 (1818). Kadmium förekommer nästan uteslutande i sällskap med zink, hvarifrån den skiljes genom sin större flyktighet. Rosenberg OorgKemi 457 (1888). Neander Tuberk. 88 (1928). — jfr CYAN-, KLOR-, SVAVEL-KADMIUM m. fl.
2) i sht mål. kadmiumgult (se d. o. 1). Cadmium bildar höjdpunkten i skalan af alla gula färger, som finnes att tillgå. Nyblom Akvarellm. 29 (1910).
Ssgr (i allm. till 1; i sht kem.): KADMIUM-AMALGAM. jfr AMALGAM 1. NF 7: 1572 (1884). NoK 76: 105 (1927). —
-BESLAG. (†) jfr BESLAG I 2. Berzelius Blåsr. 105 (1820). —
-FÄRG. i sht mål. = -GULT. Nyblom Akvarellm. 27 (1910). —
-FÄRGAD, p. adj. i sht mål. = -GUL. Blomberg Uvd. 132 (1917). —
-FÖRENING. konkret. SFS 1906, nr 114, s. 16. —
-GRÖNT, n. i sht mål. grönt färgämne bestående av en blandning av ultramarin l. berlinblått o. kadmiumgult. Cleve KemHlex. 184 (1883). (Ekenberg o.) Landin (1892). —
-GUL. i sht mål. av samma gula färg som kadmiumgult. Strindberg Utop. 209 (1885). Boberg Ind. 16 (1928). —
-GULT, n. i sht mål.
1) färgämne bestående av en förening av kadmium o. svavel, svavelkadmium, briljantgult. Almström Handelsv. 176 (1845). 3NF (1929).
2) sådan gul färg som är utmärkande för kadmiumgult (i bet. 1). Kléen MSommar 142 (1896). —
-LEGERING. —
-METALL. = KADMIUM 1. Cleve KemHlex. 74 (1883). —
-SALT, n. om vart särskilt av de salter i vilka kadmium ingår. Berzelius Kemi 2: 543 (1822).
Avledn.: KADMIERAD, p. adj. (i fackspr.) till 1: försedd med beläggning av kadmium. Orsaken till sjukdomen var mat, stekt i en vanlig gjutjärnspanna, men s. k. kadmierad för att förhindra rostbildning. DN(A) 1934, nr 247, s. 28.

 

Spalt K 30 band 13, 1935

Webbansvarig