| Publicerad 1935 | Lämna synpunkter |
KANTOR kan4tor, äv. kan3tor2 (ca´ntor Weste; kánntårr Dalin; kan؛tor el. kan˙torʻ LoW (1889)), sbst.1, m.||ig.; best. -n (PT 1758, nr 12, s. 4, osv.), äv. (numera nästan bl. skämts.) -en kantω4–ren (DA 1771, nr 29, s. 3, Auerbach (1909)); pl. -er kantω4rer. Anm. I ä. tid användes ordet äv. med lat. böjning. VinkällRSthm 1565 (: Cantores, pl.). Dijkman AntEccl. 262 (1678, 1703: cantoris, gen. sg.).
1) (†) sångare; musiker. Balck Es. 21 (1603). Förty thenna Assaph hafwer warit en härligh Cantor och Capelmestare som een stoor deel aff Psalmerne Musicaliter stält och them på een wisz och härligh melodie vthsatt hafwer. Rudbeckius CAppelbohm D 1 b (1668).
2) försångare, sångledare; sånglärare, musiklärare.
a) i fråga om kristna förh.
α) i fråga om förh. fram till reformationen: präst som vid en domkyrka bl. a. hade om hand ledningen av körsången. Dijkman AntEccl. 262 (1678, 1703). Vid domkyrkan var (under medeltiden i Danmark) kantorn den förnämste bland lärarne och denna titel synes hafva varit mera omtyckt än den liktidiga scholaster. Rietz SkolvH 16 (1848). Kantorn, som skulle ordna läsningen och sången i koret och sköta bokskåpet. Hildebrand Medelt. 3: 140 (1899). NordKult. 25: 30 (1934).
β) i fråga om förh. efter reformationen.
α’) person (vanl. lekman) som innehar (den i Sv. numera vanl. med klockar- resp. organisttjänst förenade) befattningen ss. ledare av församlings- o. körsången vid en kyrka, för vilken befattning numera fordras, att innehavaren avlagt en 1881 inrättad särskild examen (”kyrkosångarexamen”, sedan 1930 kallad ”kantorsexamen”); kyrkosångare. Bestellning för Carolo Dernilio vara cantor. G1R 28: 581 (1558); möjl. till β’. Cantorn vid St. Catharinæ Församling. PT 1758, nr 12, s. 4. Upsala domkyrkoförsamlings kantor. Upsala 1917, nr 29, s. 3. SFS 1930, s. 163.
β’) (i fråga om ä. l. utländska förh.) person som i en skola (ett allmänt lärovärk) innehar (den i vissa fall med ämneslärartjänst förenade) befattningen ss. sång- o. musiklärare. Thyselius HdlLärov. 1: 8 (1620). Henel 1735 162 (1736). Det blef mig tilbudit för tio år sedan, at blifva Cantor uti en Schola. Anagrius Holbg 10 (1756). Collega Scholä och Cantoren Johan Åkerman. DA 1771, nr 29, s. 3. Bergqvist o. Kjederqvist Ziegler 166 (1898).
b) i fråga om judiska förh.: person som (med ryggen vänd mot folket) under gudstjänsten leder böneläsningen o. sången. Cantorn vid Jud(isk)a kyrkan. Olán Jud. 64 (i handl. fr. 1807). Gordon JudHögt. 18 (1910). AdrKalSthm 1934, s. 2466. — jfr ÖVER-KANTOR.
2) (i fråga om ä. l. utländska förh.) till 2 a β β’. FörslSkolordn. 1817, s. 49. Kantorsbefattningen vid Thomasskolan (i Leipzig). 2NF 28: 1141 (1919). —
-BESTÄLLNING. (†) = -BEFATTNING 1. Organist- och dermed förknippade Cantors-beställningen i Tyska Christinä-Kyrka .. är ledig. GT 1788, nr 99, s. 4. —
-FÖRENING. Stadgar för Sveriges allmänna Organist- & Kantorsförening (stiftad 22 aug. 1901). SvOrgKantFÅ 1903, s. 13 (1901). —
-LÖN. —
-TJÄNST.
1) (i fråga om förh. fram till reformationen) till 2 a α. Lagerbring 1Hist. 2: 633 (1773). NordKult. 25: 31 (1934).
3) (i fråga om ä. l. utländska förh.) till 2 a β β’. VDP 11/6 1735. 1722 dog Johann Kuhnau och därmed blev kantoratet vid Thomasskolan i Leipzig ledigt. (Jeanson o.) Rabe 1: 218 (1927). —
KANTORSKA032, äv. 040, f. (canterska 1677. kantorska 1841—1848) (numera föga br.) till 2 a β α’: kantors hustru (l. änka). BoupptSthm 28/9 1677. BoupptVäxjö 1841, Bil. ÖresundP 1848, nr 1, s. 4.
Spalt K 416 band 13, 1935