| Publicerad 1935 | Lämna synpunkter |
KAPORR kapor4 l. KAPURR kapur4, sbst. oböjl.
1) (†) i fråga om hår, i uttr. (stå) på kaporr, (stå) rakt upp. Håret ännu lungvått, men ändå af gammal vana, stående på kapurr. Knorring Torp. 2: 59 (1843). Mitt stubbade hår på kaporr. Tavaststjerna Patriot 105 (1896).
2) i allmännare anv.
a) (†) i uttr. stå kaporr, stå ”härliga” till l. dyl.? Vi äro Harleqvins slägter hoss oss skall alt stå kaporr. CAEhrensvärd Brev 2: 419 (1800).
b) i fråga om person.
α) (numera knappast br.) i uttr. vara, förr äv. stå på kaporr, bliva på kaporr, vara resp. bliva (lindrigt) berusad. Wetterstedt ConvOrdb. 148 (1822). (Anders) hade varit litet munter, men alldeles inte på kapurr i går afton, sade han. Sjöberg SthmHeml. 195 (1844). Dalin (1852; angivet ss. familjärt o. skämtsamt).
β) (i bygdemålsfärgat spr. i vissa trakter) i uttr. vara l. bliva på kaporr, vara resp. bliva på dåligt humör, vara resp. bliva ”fnurrig”. Larsen (1865). I dag är han på kaporr. Schulthess (1885). Då blev gubben på kapurr och dröp av. Östergren (1929).
Spalt K 466 band 13, 1935