Publicerad 1935   Lämna synpunkter
KEL, sbst.1, l. KÄL, sbst.1, m. l. f.; pl. -ar (Rålamb) l. -er (G1R, FörtHertJohLösegend. 1563, s. 36 (: Sabels keeler)).
Ordformer
(ke(e)l 1558—1691. käl 1560—1621. kiäl 1668 (: Kiälfodher))
Etymologi
[av mnt. kele, holl. keel l. t. kehle; trol. besläktat med KÖL. — Jfr KÄL, sbst.3, ROTGEL]
(†)
1) hals, strupe. Hon (dvs. tranan) stack sitt hufwud i hans (dvs. vargens) käl. Fosz 449 (1621).
2) den del av ett djurs päls som täcker halsens undersida. (Vi ha uppburit i skatt djurskinn) som är passelig gode aspemårder med gode keeler. G1R 28: 629 (1558). KlädkamRSthm 1560 H, s. 9 b. — jfr SOBELS-KEL.
3) bef. ingång till bastion; jfr HALS 6 c. Rålamb 8: 23 (1691).
Ssg (†): (2) KEL-FODER. jfr FODER, sbst.2 4. BoupptSthm 1668, s. 590.

 

Spalt K 893 band 14, 1935

Webbansvarig