Publicerad 1935   Lämna synpunkter
KELA ɟe3la2, stundom KÄLA ɟä3la2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING (knappast br., Klint 970 (1906; med hänv. till kelande)); -ARE (tillf., Serenius (1734; under faddleer)); jfr KEL, sbst.2
Ordformer
(ke- (kie-) 1712 osv. kä- 1739—1930)
Etymologi
[jfr d. kæle, nor. kjæla, nyisl. kjalast, vårda, omhulda, visa sitt deltagande, fär. kela; möjl. med urspr. bet. ”nära”, ”föda”, o. i så fall samhörigt med fnor. kilja, f., föda, o. fir. gelim, äter, besläktat med t. kehle, strupe (jfr KEL, sbst.1). Med avs. på bet.-utveckl. jfr DÄGGA, (KEL)-DÄGG]
(vard.)
1) smekas, ”vänslas”; ”dalta”; vanl. i förb. med prep. med, stundom för, smeka (ngn l. ngt); i sht i fråga om behandling av små barn. Spegel (1712; fr. Norrl., Skåne, Blek.). Lind (1749). I fält, min son, i fält! / Den knyter in sin ära i en säck, / Som kjelar hemma med sin lilla gumma. Hagberg Shaksp. 10: 52 (1850). Jag smeker stenen såsom man kelar med en stor hund. Strindberg TrOtr. 4: 200 (1897). Han lyfte upp henne på sitt knä och kelade med henne. Siösteen ModBelg. 90 (1906). (Kattungen) stack kelande nosen i hans halsgrop. Sjödin StHjärt. 201 (1911). Jundell Barn. 2: 108 (1927).
2) [åtm. numera uppfattat ss. en allmännare anv. av 1] klema; visa (allt för) stor ömhet o. omsorg; vara allt för efterlåten l. eftergiven l. undfallande l. släpphändt; stundom (i a) övergående i bet.: uppträda inställsamt (mot ngn), fjäsa (för ngn); vanl. i förb. med prep. med, stundom för.
a) med avs. på person (l. djur); i sht i fråga om behandling av barn l. ungdom. Spegel (1712; fr. Norrl., Skåne, Blek.). Kolmodin QvSp. 1: 647 (1732). Männer och fruntimmer ha täflat med hvarandra i att kela med mig, uppfylla mina önskningar, smickra mina lynnen. Atterbom Minn. 539 (1818). Länge nog har gamla landtmannapartiet kelat med radikalerna. VL 1893, nr 199, s. 3. DN(A) 1933, nr 102, s. 3. jfr: Je ser hur I käler och kjaser för den der (flickan). Jolin Mjölnarfr. 65 (1865). — särsk. (föga br.) i p. pf. i adjektivisk anv.: förkelad, bortklemad. Schultze Ordb. 2254 (c. 1755). Lill-Brita .. var den yngsta och mest kelade av döttrarna. Lindqvist Herr. 49 (1917). jfr FÖRKELAD.
b) i överförd l. bildl. anv., med avs. på annat än person (l. djur). Estlander KonstH 16 (1867). Ser han der hur det går .. när man kelar med lasten. Strindberg HögreR 242 (1899). Geijer .. (hade) plågats av .. kelandet för metafysiska besynnerligheter och tillgjordhet. (Schück o.) Warburg Huvuddr. 3: 108 (1918). Siwertz Sel. 1: 207 (1920).
Särsk. förb.: KELA BORT10 4. (vard.) till 2: klema bort, skämma bort (ngn) gm klemighet o. eftergivenhet. Berndtson (1880). Om hon .. haft en dotter att afguda och kela bort. Lundquist Konstn. 51 (1890). De ”naiva” kvinnorna .. måste alltid ha hjälp, pysslas om, kelas bort, smekas och tröstas. KarlstT 1895, nr 1696, s. 3. jfr BORTKELA.
Ssgr (i allm. till 2): A: KEL-BARN. (kel- 1902—1929. kele- 1890—1931) [jfr d. kælebarn] (ngt vard.) barn som det kelas med l. som i särskilt hög grad är föremål för (sina föräldrars l. sin omgivnings) ömhet o. omsorg; älsklingsbarn; äv.: bortklemat barn. Vivan, kelebarnet, ”lillan”, var van vid att modren ibland om qvällarna kom upp på rummet. Hedenstierna FruW 78 (1890). Söderhjelm MVärld 1: 266 (1929). särsk. i utvidgad l. bildl. anv., om fullvuxen person (i förh. till sin omgivning) l. om sak som är omhuldad l. föremål för särskild ömhet o. omsorg. Söderhjelm Upps. 11 (1902). Det svenska folkets nya kelbarn (dvs. svenskbyborna). SuntFörn. 1929, s. 221. —
-DÄGG, m.||ig. (kel- 1769—1929. kele- 1839—1917) [jfr d. kæledægge] (starkt vard.) kelbarn; äv. bildl. Posten 1769, s. 935. Cavallin (1876). Ortnamnsforskningen har .. varit vetenskapernas .. keledägg. JSahlgren i DN(A) 1917, nr 174, s. 7. —
-GRIS. (kel- 1834 osv. kele- 1893—1923) [jfr d. kælegris] (vard.) bildl., = -BARN. Mühlendorf var .. sin mors käl-gris, och icke dess mindre uppvexte han, utan att blifva .. sjelfsvåldig. Knorring Cous. 2: 17 (1834). Värmeledningen var .. hans dyrbara leksak, hans kelgris, hans favorit. Rydelius Bennett Tu 14 (1923). —
(1) -NAMN. [jfr d. kælenavn] (vard., föga br.) smeknamn. Afzelius Sag. VIII. 2: 3 (1857). Granlund Prins. 89 (1915). —
(1) -SPRÅK. (tillf.) det språk som man använder, då man kelar med små barn. SvD 31/5 1925, Söndagsbil. s. 3. —
-UNGE. [jfr d. kæleunge] (†) = -BARN. Serenius (1741).
B (bygdemålsfärgat): KELE-BARN, -DÄGG, -GRIS, se A.
Avledn.: KELAKTIGHET, f. (†) till 2: klemighet. Lindschöld Gen. B 2 b (1669). —
KELE l. KÄLE, m. (†) till 2: kelbarn. Spegel ÖPar. 28 (1705). Schultze Ordb. 2254 (c. 1755). —
KELEN, se d. o. —
KELIG, äv. KÄLIG, adj. (vard., föga br.) till 1, = KELEN 1. Callerholm Stowe 276 (1852). (Katten) jamar keligt och inställsamt. Högdahl Fleuron Kattung. 131 (1920). OoB 1928, s. 574. —
KELING, äv. KÄLING, m.||ig. [sv. dial. käling] (vard., föga br.) till 2: kelbarn. Lundgrehn Hög. 6 (1912). —
KÄLING, adj. (†) till 1, = KELEN 1. Det lilla Kiärleeks Barne (dvs. den späda kärleken) .. / .. är swagt, kiälingt. Lucidor (SVS) 447 (1674).
Avledn.: kälinghet, f. (†) Lucidor (SVS) 431 (1674). —
KELSAM, äv. KÄLSAM, adj.
1) (vard., föga br.) till 1, = KELEN 1. Lekfull och kelsam hade hon aldrig varit. Lindberg AnnLis 3 (1901). Då lockade hon kelsamt på (hunden). Lundgrehn Hög. 37 (1912).
2) (†) till 2, = KELEN 2. Spegel (1712). Schultze Ordb. 2254 (c. 1755).

 

Spalt K 893 band 14, 1935

Webbansvarig