Publicerad 1935   Lämna synpunkter
KIMMING, äv. KIMNING, r. l. m. l. f. (m. Weste (1807); f. Möller (1807), Björkman (1889)); best. -en; pl. -ar.
Ordformer
(kimming 1691—1889. kimning 1853—1909)
Etymologi
[jfr d. kim(m)ing, ä. d. kimning; av nt. kimming, till kimm(e) (se KIM, sbst.1); jfr t. kimming, kimmung]
(†)
1) sjöt. horisont. Röding SD 47 (1798).
2) skeppsb. å fartygssida: linje som löper gm bottenstockarnas övre kant (o. vid vilken fartygssidan börjar stiga rätt upp), slag; jfr KIM, sbst.1 2 b. Rålamb 10: 5 (1691). Rajalin Skiepzb. 86 (1730). Calwagen (1851). Uggla Skeppsb. SvFrLex. (1856). Auerbach (1909).
Ssgr (till 2; skeppsb., †): KIMMINGS-GÅNG. bordläggningsgång som utvändigt bekläder slaget. Röding SD 47 (1798). —
-LINJE. = KIMMING 2. Rålamb 10: 9 (1691). —
-VÄGARE, r. l. m. [jfr nt. kimmweger, holl. kimwaager] grov planka som invändigt bekläder slaget; slagvägare. Dalman 29 (1765). Weste (1807).

 

Spalt K 942 band 14, 1935

Webbansvarig