Publicerad 1935   Lämna synpunkter
KLABB klab4, sbst.2, äv. KLABBE klab3e2, r. l. m.; best. -en; pl. -ar.
Ordformer
(klab 1633—1764. klabb 1635 osv. klabbe c. 1770—1929. klabbar, pl. c. 1600 osv.)
Etymologi
[jfr sv. dial. klabb, klabbe. Ordet har antagits utgå från ett germ. klaƀan-, i avljudsförh. till germ. kulƀan- (i fht. cholbo, t. kolben, m., klubba, knölpåk), av en ieur. rot gelebh-, äv. föreliggande i mht. klapf, klippa, ävensom, med nasalinfix, i KLAMP, sbst.1, KLIMP, KLUMP (se v. Friesen Mediagem. 54 (1897), Persson IdgWortf. 1: 64 (1912)). — Jfr KLABBA, v.2]
1) kort o. tjockt trästycke; stubbe; kubb; träkloss. (På kyrkogården) i Torne (voro) klabbar medh små järn kors ofvan i. Bureus Suml. 66 (c. 1600). Tack för hvar den klabb och stubbe, / Som har brasat på vår spis. Dalin Vitt. 4: 54 (1737). Zetterstedt SvLappm. 2: 218 (1822). Hvarje famn (ved beräknas) till fyra alnar i längd och tre alnar i höjd med fem qvarters långa klabbar. SPF 1846, s. 148. SvD(A) 1931, nr 171, s. 13. — jfr AL-, ASP-, BJÖRK-, TRÄ-, VED-KLABB m. fl. — särsk.
a) (förr, i vissa trakter) slagval på slaga. Nordström Luleåkult. 199 (1925).
b) (i vissa trakter) träkloss som hänges om foten (l. halsen) på djur för att inskränka dess rörelsefrihet. Lind (1738, 1749). Östergren (1930).
c) jäg. om trästock som utgör del av giller. NorrlS 1: 81 (c. 1770). Svederus Jagt 87 (1832).
d) fisk. i fiskredskap: grövre trästycke användt ss. flöte. Schultze Fisk. 52 (1778). UpprFiskaren 17 (1847). Arwidsson Strömm. 15 (1913). — jfr SKÖT-KLABB.
2) (bygdemålsfärgat, i vissa trakter) benämning på vissa slags maträtter i form av klimpar; palt; ”klubb”; äv. koll. Fatab. 1918, s. 113. Keyland Allmogekost 1: 73, 76 (1919; fr. Dalarna resp. Hälsingl.).
3) (i vissa trakter) ur vattnet uppskjutande sten, kalt mindre skär, skärgårdsklippa, kobbe. SvLitTidn. 1816, sp. 343. Man stiger i land på en klabb, hvars klippor på ett håll stupa rätt ned i vattnet. Samzelius Fänr. 119 (1899). Upsala(A) 1929, nr 15, s. 1. jfr: Klabb .. kallas ofta af fiskare en större, enstaka sten uppskjutande öfver vattenytan, då däremot om en sådan ligger tätt under vatten den benämnes klack. Smith (1916).
Ssgr: (1 d) KLABB-KROK. fisk.
1) (i vissa trakter) om i vinkel lagd rad av skötar vilka hållas flytande med tillhjälp av klabbar. Arwidsson Strömm. 34 (1913).
2) (numera nästan bl. i Finl.) ett slags ståndkrok bestående av en förankrad, kortare trästång i vars övre ända betet upphänges, ståndkroksbult. MHongelin hos Strömborg Runebg IV. 1: 11 (1896). IdrFinl. 2: 152 (1905). SvD 31/7 1927, Bil. s. 2. —
(1 d) -SKÖT. fisk. av klabbar uppburen, icke bottenstående sköt. Broman Glys. 1: 379 (1720). Arwidsson Strömm. 41 (1913). —
(1 d) -STRÖMMING. eg.: strömming fiskad med klabbskötar (vanl. utlagda på eftersommaren o. hösten, då strömmingen är fet); allmännare: fetströmming; äv. om saltad fetströmming (ss. handelsvara); vanl. koll. Broman HelsB 164 (1733). Dens. Glys. 3: 641 (c. 1740). Fet klabbströmming i mängd ger mynt i den magra pungen. Västerb. 1926, s. 142.
Ssg: klabbströmmings-fiske. Broman Glys. 1: 401 (1725). —
(1) -VED. (i vissa trakter) i vissa längder kapad (o. kluven) ved. Hannikainen (1893). ArkKem. II. 35: 16 (1907). Helsingius Armod. 97 (1917).
Avledn.: KLABBA, v.1, -ning. till 1.
1) (†) slå (med klabb), bulta. Lind (1749; under bleuen).
2) (i Finl.) klyva, hugga (ved). FFS 1919, nr 92, s. 48. Hufvudstadsbl(A) 1934, nr 279, s. 1. jfr Bergroth FinlSv. 340 (1917). —
KLABBIG, adj.1 (adj.2 se KLABBA, v.2 avledn.). (†) till 1: klumpig, tjock, ovig; äv.: dum. Lind (1738). Dähnert 148 (1746). Möller (1755).

 

Spalt K 1025 band 14, 1935

Webbansvarig