| Publicerad 1936 | Lämna synpunkter |
1) slå (med ngt i ngt) så att det uppstår ett klingande ljud; numera bl. (vard.) tr.: slå sönder (fönster o. d.); jfr KLINGA, v. 1 c β. Den ena hördes gå fram och tillbaka och med dragen värja klinkade i gatan, att elden lyste. VRP 2/6 1730. Jag kan inte minnas något slagsmål, någon klinkad fönsterruta e. d. från första maj. Lieberath FriluftP 37 (1921).
2) röra vid strängarna l. tangenterna (på ett instrument) så att det tonar, spela (på ett instrument); numera företrädesvis (vard.) i fråga om hackigt l. dåligt pianospel; äv. med innehållsobj., betecknande musikstycke o. d.; äv. i uttr. klinka piano, spela piano. SvTMusF 1930, s. 71 (1697). Bellman SkrNS 1: 291 (1789; i bild). (Amalia) må klinka derpå (dvs. på klaveret) så illa hon vil. Eurén Kotzebue Orth. 3: 134 (1794). Mången aria förefaller trivial vid sidan af så förträffliga saker .. därför att man så ofta hört dem klinkas på ett klaver. MoB 7: 75 (1809). Vid aftonbrasan klinkar jag på lutan / Melodiskt. Sehlstedt 1: 98 (1844, 1861). Alla i släkten klinkade litet piano. Blomberg Överg. 47 (1915). Bergman Patr. 21 (1928). DN(A) 1932, nr 68, s. 7.
3) (†) om instrument: tona, ljuda, klinga. På afstånd än guitarren sakta klinkar. Nicander Hesp. 143 (1831, 1835).
Spalt K 1237 band 14, 1936