| Publicerad 1936 | Lämna synpunkter |
KLÄMMA kläm3a2, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
a) (†) i uttr. lida klämma, utstå klämning, klämmas. (Svansen) länder oss til högsta men, / När i en hönshus-dörr vi lida någon klämma (sade räven). GFGyllenborg Vitt. 2: 139 (1795).
b) [jfr motsv. anv. i dan. o. holl.] (numera knappast br.) veter. benämning på ett slags stelkramp hos hästar; jfr HJORT-SJUKA. Florman Abildgaard 59 (1792). Bohm Husdj. 132 (1902).
c) (numera ngt vard.) i uttr. i klämma, i sådan ställning l. sådant läge som innebär att ngn l. ngt klämmes, i kläm; jfr d. Komma, sitta i klämma (förr äv. i klämman). Få fingret i klämma. Hoorn Jordg. 1: 224 (1697). Då et Svin sitter i klämman, komma alla andra glofsande til hjelp. Linné Sk. 286 (1751). G. .. kom i klämma mellan bilen och väggen och skadades mycket svårt. SvD(A) 1932, nr 343, s. 30. jfr: Een Fisk är ganska tyst och Tungan satt i Klemma. Spegel GW 188 (1685).
d) mer l. mindre bildl.; särsk. dels i mera konkret anv., i sht om beträngd situation i vilken en här l. trupp o. d. befinner sig, då den på alla sidor omgives o. ansättes av fiender l. då den omkring sig har vissa hinder vilka göra det möjligt för fienden att behärska situationen o. d.; dels abstraktare: vansklig situation, trångmål, ”knipa”, nöd; numera bl. i sådana förb. som komma l. råka l. sitta l. vara (förr äv. stå) i klämma (ngn gg i klämman), komma osv. i ett brydsamt läge, i en besvärlig situation o. d.; bringa l. få l. ha l. sätta (ngn) i klämma (ngn gg äv. i klämman), bringa osv. (ngn) i en brydsam l. besvärlig situation; draga sig, rädda sig ur klämman, draga sig osv. ur en vansklig situation. Schroderus JMCr. 159 (1620). Att mädan herttigen ther (dvs. vid Mem) var uthi klämman emillan bärgen. HH 20: 273 (c. 1640). Dryselius Måne 266 (1694). Ondt sälskap oförmärckt kan sättia en i klämma. Kolmodin QvSp. 1: 124 (1732). (När Fieandt) Fick sin trupp i ordning ställd, / .. Och bröt in i värsta klämman, / Var han som på eget hemman. Runeberg 2: 70 (1846). Odhner Lb. 275 (1869). I min klämma (dvs. i mitt ekonomiska trångmål) fick jag tre splitter nya idéer. Backman Reuter Bræsig 35 (1872). Själen var allt satt i klämma. Fröding Guit. 30 (1891). Moberg Rosell 228 (1932). — särsk. (†): beklämning, ångest. VDAkt. 1707, nr 785. Vid thessa ömkans ord blef hiertatz klämma lindrad. Kolmodin QvSp. 1: 555 (1732).
2) [jfr motsv. anv. i holl.] (†) konkret: vid klyvning av trädstam o. d. uppkommen öppning i vilken ngt kan hållas fastklämt; jfr KLOVE 1 c. Twy osz, wij mågo osz wäl skämma, / At Biörnen kom vthaff wår klämma (dvs. en kluven ekstam i vilken björnen suttit fast). Fosz 67 (1621).
3) benämning på olika redskap med vilka ngt hopklämmes l. i vilka ngt hålles fastklämt l. förmedelst vilka ngt fasthålles vid ngt annat; klämmare (se d. o. 1); klyka; krampa o. d. Palmchron SundhSp. C 3 b (1642). En klämma at ihopfoga bräderna vid båtbyggnad. Porthan i 2VittAH 4: 17 (1788, 1795). Patronbundten upptages ur klämman och omlägges i korsslag med segelgarn. Jochnick Handgev. 71 (1854). En klämma af metall. SD(L) 1896, nr 63, s. 7. En klämma .. af järn (för att fästa pärtan vid väggen). 2NF 22: 726 (1915). SD(A) 1915, nr 331 B, s. 8 (om pappersklämmare). Säcken fasthålles med klämmor (vid säckhållaren) och ej med krokar e. d., hvilka lätt kunna skada densamma. HufvudkatalSonesson 1920, 7: 95. — jfr BOK-, BREV-, CITRON-, FASKIN-, FIL-, KLÄD-, LJUS-, MUL-, NOS-, PAPPERS-, PLÅNBOKS-, TVÄTT-KLÄMMA m. fl. — särsk.
a) bärgv. vid puddling användt redskap för hopsättning av färskorna o. utpressning av slaggen, puddelklämma. JernkA 1858, s. 104. Därs. 1868, s. 283. — jfr PUDDEL-KLÄMMA.
c) hovsl. om nit l. agraff varmed sprucken hästhov sammanhålles; jfr AGRAFF 3. Bergman Hofbesl. 147 (1905).
d) [efter t. klemme i motsv. anv.] elektrotekn. klämskruv varmed elektrisk ledning förbindes med ett element l. batteri o. d., polklämma. 2UB 3: 234 (1897). Elfving Starkstr. 15 (1909). — jfr POL-KLÄMMA.
e) [jfr motsv. anv. i dan. o. holl.] i sht veter. redskap som användes vid hanndjurs (i sht hingsts) kastrering. Rudbeck Atl. 2: 398 (1689). Lundberg HusdjSj. 196 (1868).
4) [jfr d. (rigens) klemme; namnet är sannol. föranledt av att avtrycket i sigillvaxet äldst åstadkoms med en tångformad stamp] sigill; sigillavtryck; äv. bildl.: prägel, karaktär; numera bl. hist. i uttr. rikets l. riksens (stora) klämma, om Sverges rikes (stora) sigill, ”riksklämman”. Thes til yttermere wissa och höghre Förwahring, hænge wij Rijkzens Kläma, medh alles wåres Insigler och Signeter nedhan för thetta Breeff. G1R 1: 158 (1523). (Brevet var) beseglat m[edh] stadzens Cleme som ær th[et] størsta jnsiglet. OPetri Tb. 286 (1529; uppl. 1929). CivInstr. 357 (1661; om ”riksklämman”). Academiens Klämma eller stora Secret. 1SAH 1: 21 (1786, 1801). (Man bad Nils v. Rosenstein att han) ville .. genom tillägget af ett Företal, liksom påtrycka dem (dvs. några avlidna vänners skrifter) classicitetens klämma. BL 12: 255 (1846). SvH 2: 594 (1905; i fråga om förh. 1517). — jfr RIKS-KLÄMMA.
Spalt K 1482 band 14, 1936